Så har vi nått slutet av maj och så här års har de flesta skidåkarna plockat fram rullskidorna, vilket gjort att gång- och cykelbanor återigen sprudlar av liv. Ett säkert vårtecken, för skidåkare kanske rent av likställt med att löven slår ut och fåglarna återvänder.

Däremot finns det dem som, i motsats till skidåkare, uppfattar vårströmmen av rullskidåkare på samma sätt som pollenallergiker uppfattar björkarnas pollenutsöndring om våren. Med andra ord en rejäl plåga (föregående meningar kraftigt ironiska, dock med seriöst budskap). För trots att skidåkningen är djupt rotad i den svenska folkskälen finns naturligtvis människor som helst hade varit utan vinterlängtande/vintertrötta skidåkare på vägarna och då är vi inne i en debatt som ofta drabbar träningscyklister. Vad gäller egentligen.

Den här texten syftar till reflektion snarare än att säga att ”detta är det rätta”! I tisdags, då undertecknad var ute på en långtur på de klassiska rullskidorna kändes det som att jag fick stå till svars för alla Sveriges rullskidåkare, eller åtminstone Östersunds.

Ute på en cykelbana skulle två damer med hundar passeras. I god tid innan påkallade jag uppmärksamhet genom att ropa, bromsade  ner och passerade utan några större problem, enligt mig. När det hela var över ropade dock den ena åt mig. Jag stannade då jag inte hörde och bad henne upprepa. Med spydig ton undrade hon om inte vi skidåkare hade en rullskidbana att träna på. Jag svarade vänligt att vi visserligen hade det men att den till viss del ännu var snötäckt eller osopad plus att jag hade full rätt att vistas på gång/cykelbanan. Då sa hon åt mig att vi åtminstone inte tvunget behövde åka i bredd, vilket jag inte förstod då jag var själv men tydligen hade det varit tre stycken innan som åkt i bredd. Inget jag kunde stå till svars för vilket jag påpekade (förstår dock hennes poäng). Som avslutning sa hon åt mig att i alla fall varna när jag kom, varpå jag svarade att jag minsann gjort just det och fick då medhåll av hennes kompis. Det hela stannade där och jag rullade vidare.

Frågan som då uppstår är: Vem har störst rätt att vistas på gång- och cykelvägar? Är det fotgängare? Är det cyklister? Är det rullskidåkare? Enligt Nationalföreningen för trafiksäkerhetens främjande räknas man som fotgängare så länge inte hastigheten säger annat. I sådant fall färdas man till höger på vägen. Då inträffar den intressekrock som ofta drabbar cyklister. På gång/cykelbana går det för fort och på bilväg är man i vägen. Dessutom klagas det ofta på att folk åker i bredd, vilket i och för sig kan vara befogat. Det ska dock sägas att det sällan höjs röster om att fotgängare går i bredd. Kanske framförallt hundägare då det dessutom finns ett koppel som lätt kan förvandlas till snubbeltråd.

Så som det ofta slutar blir slutsatsen att det handlar om hänsyn för att få trafik och flöde av människor som tar sig framåt på olika sätt. Att alla som vistas på vägar av olika typer visar respekt och samarbetar för att undvika att olyckor inträffar och att vägarna blir en plats där man kan känna sig trygg. Kanske är det så att man som fotgängare rör sig mer åt sidan när man möter en rullskidåkare, eftersom det är svårare att flytta sig i sidled på rullskidor. I gengäld kan rullskidåkaren då lägga sig bakom sin träningskompis så att fotgängaren inte behöver gå hela vägen ner i diket. När mötet är avklarat kan rullskidåkarna tryggt åka i bredd igen fram till nästa möte. Let’s face it! Det är roligare så. På samma sätt som den gemensamma promenaden blir roligare och mer social om man går bredvid varandra istället för på rad. Om vi alla är uppmärksamma på vår omgivning och visar ömsesidig respekt tror jag att alla som vistas på vägen kan få en trevlig stund utomhus.

Kommentera