Så är vi då inne på den tredje gången jag tvingas använda uttrycken ”åkte dit” eller ”avslöjades” i en rubrik om Norge.

Första gången var jag fylld av medlidande för den som då åkt dit, utefter det som då var känt. Sen dess har det blivit en moralisk fråga men idag så blir det lättare att förstå dem som kraftigt misstänker våra grannar i väst.

Therese Johaug har testat positivt för en anabol steroid, nämligen Costebol, som är en variant av testosteron. Idag tänker jag inte lägga någon energi på preparatet i sig utan snarare ägna mig åt moralisk reflektion. Enligt officiella uttalanden har hon fått i sig

preparatet genom en läppsalva, som hon använt mot en av solen orsakad brännskada på läppen. Med bakgrund av de intervjuer hon gav under det lägret (Livigno) kan det låta som en möjlig anledning. Vad jag däremot inte riktigt gillar är hur dessa norska läkare verkar ta på sig ansvar hit och dit. Alla som är insatta i idrott, framförallt de aktiva, vet att det är den aktive som har ansvaret för det de har i kroppen. Det jag tycker är lite småskrämmande är hur Johaug under presskonferensen hon gav idag säger att hon är ”fullt medveten om att ansvaret till 100% är hennes och att hon tog det ansvaret genom att fråga läkaren om läppsalvan stod på dopinglistan”. Enligt mig går det att vara betydligt mer ansvarstagande i det fallet. Kanske var det ett klumpigt uttalande från Johaug men hur många gånger har vi inte skrattat åt idrottare som skyllt på att läkaren sa att det var lugnt?

Johaug och den solbrända läppen som uppges vara grunden till användandet av läppsalvan.
Johaug och den solbrända läppen som uppges vara grunden till användandet av läppsalvan. Det ironiska med denna bild är att den är en screenshot från ett SVT-reportage med rubriken ”Johaug: Nästan så att folk tror vi är dopade”.

Personligen kan jag börja tycka att norrmännen har lite väl hög tillit till sina läkare. Vi vet samtidigt inte mer än det som de väljer att säga officiellt. Kanske är det sant, kanske är det lögn, kanske är det en modifierad sanning. Johann Mühlegg ljög reportrar och skidpublik rakt upp i ansiktet när han under brinnande olympiaeld i Salt Lake City sa att han var ren.

Tyvärr kan vi aldrig vara 100% säkra på någon annan än oss själva, något som blivit svidande tydligt den här sommaren. Jag kan aldrig lita på att den jag tränar med på eftermiddagen inte spetsade till lunchen med någon efterrätt via drop, på samma sätt som han aldrig kommer kunna vara 100% säker på att jag inte åt något annat än kaka till kaffet. Missförstå mig inte här! Jag vill absolut inte orsaka att alla skidåkare tittar snett på varandra hela tiden och konstant misstänker att någon håller på med något otillåtet. Jag vill däremot lyfta en sak där jag personligen anser att Norge sticker ut lite. Nämligen det att man väldigt ofta går i god för enskilda åkare och säger att de inte fuskar. Minns Uppdrag gransknings dokumentär ”Blodracet” (länk här) där Norge med märkbar aggressivitet påstår att ingen av deras aktiva dopat sig. Förklara då för mig hur man kan vara så säker på det!

Min spontana tanke när nyheten om Johaug släpptes var att jag längtade till Sverigecupen, för där är ju ändå ingen dopad. Ett 20-tal sekunder senare började jag ifrågasätta mig själv och min naivitet, för som jag nämnde ovan, hur kan jag vara säker? Min pappa berättade om sin upplevelse från OS i Seoul 1988, då han som hängiven friidrottssupporter tappade intresset helt, när Ben Johnson avslöjades med anabola steroider, fram till dess att han kom till en nationell GP på Ryavallen i Borås. Resultat långt från steroidavgaserna på OS och tanken att ”här är det sann och ren idrott”. Men som sagt, hur kan vi vara säkra?

Kontentan av detta som avslöjats från norskt håll den senaste tiden är hur trovärdigheten är raserad för en bra tid framöver. Som sagt, jag vill inte bidra till att alla misstänker alla och jag misstänker inte alla heller. Jag misstrodde inte Norge alls fram till i somras då astmamedicinen avslöjades. Då ändrades faktagrunden och mitt förtroende för dem skakades om rejält, även om det kanske än så länge mer är en moralisk fråga än en direkt ”fusk-fråga”. Jag vill dock vara oerhört tydlig med att jag inte vill skapa en teori om något slags organiserat dopingprogram i Norge. Däremot tycker jag att norrmännens syn på medicin borde revideras en del för jag kan inte kritisera dem som misstänker något. Deras grund till att göra det är fullt rimlig anser jag även om jag själv inte tolkar den på det sättet.

Som avslutning vill jag också peka på ett problem som med stor sannolikhet kan dyka upp i kölvattnet av detta. De barn och ungdomar som håller på med skidåkning, hur kommer de att bemötas i skolan eller liknande? Jag har hört exempel från Danmark där ungdomscyklister blivit mobbade som dopare, på grund av de danska proffscyklisternas smutsiga historia. Kanske är dem som drabbas hårdast. De förlorar förebilder, blir djupt svika, förbannade och, kanske framförallt, tappar glädjen och självkänslan. Jag hoppas djupt att skidåkningen kan återupprätta sitt förtroende. Det kommer bli ett svårt och hårt arbete men det är av oerhörd vikt för just nu är vi på väg att förvandlas till en freakshow.

Kommentera