INSÄNDARE: ”Varför är landslagsledningen rädda för att släppa fram hungriga talanger som viger sina liv åt sporten?”. 
Det undrar en ”Oförstående skidentusiast” som ifrågasätter Sveriges laguttagningar under säsongens världscuper. 

Svenska skidlandslaget står de närmaste säsongerna inför en svår uppgift. Efter att Johan Olsson valt att lämna den traditionella skidåkningen för långlopp och Anders Södergren tackat för sig så är det ett faktum att vi mött en kraftig generationsväxling. Det finns i dag inga åkare som kan ta vid där Olsson slutade. Samtidigt så är våra, just nu, mest namnkunniga åkare på herrsidan, Marcus Hellner och Calle Halfvarsson, helt ur form. Ingen av dom har presterat, varken som de själva vill, eller som det svenska folket förväntar sig. Våra grannar i väst gör inget för att vänta in oss. De har i år visat att de både har världens just nu bästa skidåkare både på damsidan, Therese Johaug, och herrsidan, Martin Jonsrud Sundby, samtidigt som de serverar en bredd med talangfulla och konkurrenskraftiga skidåkare som ingen annan nation kan mäta sig med. Hur skall svenska landslaget agera för att kunna mäta sig med Norge? Vill klara av denna generationsväxling så måste de unga åkarna få chansen att mäta sina krafter med de absolut bästa. På damsidan har åkare som Jonna Sundling och Sofia Henriksson fått chansen att visa vad de går för. På herrsidan har Jens Burman och Marcus Ruus från Utvecklingslandslaget fått chansen. Även sprint-talangen Oskar Svensson har fått testa sina vingar. Men landslagsledningen tycks vara rädda för att peta meriterade åkare som Hellner och Halfvarsson. Hellner valde, precis som i fjol, att göra sin premiär på hemmaplan i Gällivare istället för att mäta sig med övriga svenska eliten i Bruksvallarna. Han åkte under premiärhelgen ut i kvartsfinal i sprinten och slutade sjua på distansen. Halfvarsson har bråkat med sjukdomar under större delen av hösten och inledningen av säsongen. Trots att dessa svenska skidgiganter inte presterar på vad som förväntas, så tycks de har sina platser i laget bara dom själva vill. Under helgens världscuptävlingar i Toblach så var båda ovan nämnda herrar med i truppen. Halfvarsson tog sig inte vidare från sprinten och valde att inte ställa upp på söndagens 15km klassiskt. Hellner kom inte till start någon av dagarna. I bakgrunden av detta har vi åkare som ”dreglar” efter chansen att få dra på sig den vita landslagsdräkten och ge sig ut och visa vad de går för.

Förra helgen vann Falun Borlänges Oskar Svensson sprinten på Skandinaviska cupen i Finland och Borås SK:s Karl-Johan Westberg kom tvåa. Ändå får Svensson inte chansen på lördagens världscupsprint!!! Landslagsledning väljer istället att ställa honom på startlinjen under söndagens 15km klassiskt, där han har betydligt sämre chanser. Varför väljer man att göra så? Är det för att ledningen är rädda för att inte ge Halfvarsson en plats när han vill? Vill de inte att nya åkare skall få chansen? Några helger tidigare så gavs inte Westberg chansen att åka världscup, trots att han var bäste svensk på sprinten i Bruksvallarna och vinner sprinten på Sverigecupen i Idre. Motiveringen till den uttagningen är det nog fler än jag som gärna vill höra? Kanske anser ni mig vara naiv som tror att de nämnda unga grabbarna skall kunna leverera framskjutna placeringar i världscupen, istället för våra stjärnor som är ur form? Tolkar ni det så, då har ni rätt. Jag förväntar mig inga pallplaceringar eller för den delen topp 10 placeringar av någon av de yngre åkarna. Men jag är helt säker på att de aldrig(!) kommer att kunna placera sig i topp, om de inte får chansen att utvecklas och att mäta sig med de bästa. Om de inte får möjligheten att komma ut på världscupen och känna på atmosfären och acklimatisera sig, så kommer vi aldrig mer att kunna vara med och slåss om de ädlaste valörerna på ett mästerskap. Varför skall Hellner vara garanterad en plats på gamla meriter när vi har åkare som sliter dag in och dag ut för att få ”hans” plats? I år är ett mästerskapsfritt år och för många är Tour de Ski årets stora mål. Det är där de vill vara i form. Med det i bakhuvudet så blir jag smått frustrerad när jag läser att den åkare, som av Therese Johaug, anses vara det största hotet till segern på Touren, kanske skall hoppa av efter de inledande tävlingarna. Jag pratat om vår Silver-Stina, som i år visat att hon på allvar är att räkna med även på distans. Varför? För att då är det inga mer sprintar. Om nu så är fallet. Skall hon då ta upp en plats för de hungriga tjejer som står och knackar på dörren? Svensk längdskidsport är inte i det läget nu att vi kan låta de tidigare stjärnorna ha sina platser garanterade. Vi är i ett sådant läge att vi måste…. Nej, tillåt mig korrigera förra meningen. Vi har ett ypperligt tillfälle att låta de unga åkarna få chansen att pröva på, att vänja sig, vid världscupen. Det är inga mästerskap i år och inte ens våra stjärnor kan mäta sig med de bästa Norska åkarna. Varför är landslagsledningen rädda för att släppa fram hungriga talanger som viger sina liv åt sporten? Låt oss tänka ett steg längre. Om de åkare som står och knackar på dörren och ber om en chans att får tävla i världscupen ges chansen, så kommer nästa led med åkare att få sin chans i den skandinaviska cupen (cupen under världscupen). Vi har hamnat i en ond cirkel där landslagsledningen slår krokben på sig själva. Det finns ett utmärkt läge att tänka långsiktigt och kanske kunna matcha både Norges bredd och spets inom ett par år. Jag är dock övertygad om att vi inte kommer att göra det om landslagsledningen fortsätter att ha sina gamla favoriter sittandes på platser som de inte utnyttjar, platser som andra slåss för. Jag hoppas och ber landslagsledningen att ge de unga talanger som nu har möjligheten att utvecklas och att ni inte skall vara rädda för utveckling!

/ Oförstående skidentusiast

Vad tycker du?

Kommentera