När Vasaloppet går utför

Foto: Bildbyrån

Vasaloppet slår upp portarna till anmälan inför nästa års Vasalopp nu på söndag. Den fina vintern som varit i stora delar av landet gör att chansen är stor för ett ökat sug att utmana sig på skidor. När anmälan är lagd har man också accepterat de krav som Vasaloppet ställer på den enskilde deltagaren. Att vara i god fysisk form för att klara av sträckan på ett bra sätt är lite av ett grundkrav och gäller även andra konditionslopp av samma karaktär men andra idrotter.

För att kunna utnyttja sin kondition på ett bra och effektivt sätt krävs förmågan att kunna åka skidor rent tekniskt. Ju mer man tränar på tekniken, desto lättare blir det att genomföra Vasaloppet vid en given konditionsnivå. Här har Vasaloppet en bra guide vad gäller träning för uthållighet och kondition, samt ett avsnitt vad gäller skideknik. Dock har de enligt mig missat en detalj vad gäller teknik och denna detalj vill jag komplettera med här.

Av de tips jag lyckats hitta på Vasaloppets hemsida så återfanns inget om koordination i utförsbacke och utförsträning. Bristen på förmågan att åka längdskidor i utförsbacke manifesteras varje år under Vasaloppets arrangemang. Inte minst i backen före Risbergskontrollen, vilket också är en bra plats att stå på om man vill ha många klick på youtube. Många har roats av vasalöpare som faller som käglor och idag vill jag hänvisa till följande klipp från årets Öppet spår och särskilt den sekvens som börjar ca 1:50 minuter in i klippet. Kvinnan i rött kommer i god hastighet i spåret men är totalt oförmögen att väja för den man som nyss gått omkull. Kollisionen ser riktigt vådlig ut och förhoppningsvis klarade sig båda utan värre skador.

Det tråkiga i sammanhanget är att just sådana olyckor är onödiga och en säkerhetsrisk för deltagarna. Backen där olyckan äger rum är rent tekniskt inte svår alls (ja, motionärer är medräknade här) och att den sker beror endast på att folk inte behärskar skidåkning fullt ut. Här har organisationen kring Vasaloppet förbättringspotential vad gäller de träningstips de kommunicerar ut (i slutändan är det dock deltagarnas ansvar att behärska sin skidåkning). Någonstans måste folk inse att Vasaloppet är mer än myrarna mellan starten och Mångsbodarna och även innehåller tekniska utmaningar. Motionärer tränar inför Vasaloppet som om de vore ensamma i spåret och helt saknar hinder. Vekligheten är dock att folk vurpar, både bland eliten och i motionärsleden. Skillnaden mellan dessa kategorier är dock att en elitåkare har förmågan att kliva ur spåret i farten och passera eventuella h

Skärmdump från youtube-klippet i länken ovan. Mannen i ringen gjorde ett gott försök att väja för sina medtävlare som krockat men gör istället en regelrätt ”faceplant”…

inder medan motionären ofta är försvarslös och, som i klippet ovan, blir bunden till spåret och brakar rakt in i sin medtävlare och äventyrar därmed bådas hälsa. Det är en onödig risk och det blir inte bättre av att man från Vasaloppets sida uppmuntras att träna på platta spår och stakmaskiner. Att titta på filmerna från Risberg är, i klumpighetens namn, lite småkul men samtidigt obehagligt och att ingen (mig veterligen) skadats allvarligt är lite av ett under. Risken att bryta nacken är inte direkt frånvarande, se bara på mannen som ska undvika att köra in i kvinnan i rött och störtdyker med huvudet före i snön när han inte kan kontrollera skidorna (bild till höger).

För att inte skjuta ansvaret från den enskilde deltagaren vill jag vara noggrann med att påpeka att ansvaret ytterst ligger hon den som ställer sig på startlinjen att kunna behärska sin skidåkning mellan Sälen och Mora. Dock kan man från Vasaloppets sida skjuta till tipset att träna på att åka utför och framförallt kunna koordinera skidorna i högre hastigheter. Det är en del av tävlingen man deltar i och ska inte behöva leda till att man tvingas avsluta sitt Vasalopp redan i Risberg eller annan punkt på banan med utförsbacke. Målet ligger ju trots allt i Mora.

Om vasa-seedning på rullskidor

Alliansloppet i Trollhättan. Världens största rullskidtävling. De senaste åren har också deltagarantalet växt och då framför allt på motionärsidan. Allt fler börjar upptäcka rullskidåkning som en bra tränings- och tävlingsform för att förbereda sig inför den kommande vintern. Dessvärre har det inom det området gått lite överstyr.

Trots likheterna med skidåkning på vintern är rullskidåkning en annan idrott. Det är därför långt ifrån okontroversiellt att Vasaloppet accepterar en rullskidstävling som seedningslopp inför vinterns Vasalopp. Den främsta anledningen har redan nämnts. Rullskidor är inte skidor och kräver inte att tekniken stämmer lika mycket som på snö. Exempelvis påverkar inte tekniken hur pass bra åkaren får fäste, vilket den gör på vintern. Åkare med sämre teknik får därmed en bättre seedning än vad de fått på ett motsvarande lopp på snö.

Punkt nummer 2 som är viktig men som förvånansvärt sällan tas upp är förutsättningarna som råder. Alliansloppet avgörs på rullskidor med motstånd 2, i allmänt tal kallat tvåor. Vad som är en tvåa är inte definierat mer än att hjulet ska vara märkt med en tvåa. Det seedade fältet (elitåkare) däremot har låneskidor från en rullskidleverantör och har därmed likadana skidor. Vid första anblick ser det bra ut. Lika förutsättningar för alla. Detta stämmer dock inte alls.

Tvåor går olika lätt, beroende på gummiblandningar i hjulen och skillnaden mellan leverantörerna är påtaglig. Dessa hjul går dessutom att göra ytterligare lättare med hjälp av speciella kullager och kemikalier. Här uppstår en ojämnhet i förutsättningarna. De bästa åkarna, som har likadana skidor men utan möjlighet att modifiera dessa har trögare rullmotstånd än många som får åka på egna skidor och då har modifierat detta. Med andra ord sätts seedningen till Vasaloppet med bakgrund av förutsättningar som är olika. För att göra en jämförelse med vintern så skulle man kunna säga att elitåkarna fråntas möjligheten att exempelvis valla med högflourpulver och lägga en lämplig struktur för att förbättra sitt material, samtidigt som motionärer har den möjligheten. En sådan skillnad i förutsättningar hade aldrig accepterats vintertid.

För att fortsätta resonemanget med tvåor är skillnaden i fart gentemot skidor på snö. Det är sällan man vinner ett lopp över 48 km på snö på en tid på 1 timme, 43 minuter och 38 sekunder, vilket var fallet 2016. Vid ett normalt seedningslopp på snö, som då är ca 40-45 km, brukar segertiden ligga kring 2 timmar. Denna högre fart ändrar kraftigt förutsättningarna och ställer helt andra krav på åkaren. Sen bör det nämnas att det även vintertid skiljer i fart mellan olika banor och förutsättningarna men då är det åtminstone skidor som de tävlande åker på och inte rullskidor.

Viktigt att komma ihåg i sammanhanget är att Vasaloppet är hårdare när de sätter seedningen efter en rullskidtävling för att kompensera för dessa skillnader. Det är dessutom inte längre möjligt att nå elitledet på Vasaloppet via en rullskidtävling, vilket är helt rätt. Det ska också nämnas att möjligheten till Vasalopps-seedning på rullskidor med stor sannolikhet bidragit till att rullskidsporten har växt och nått den popularitet som den har idag. Det ger dessutom Vasaloppsåkare från mindre snörika områden möjligheter att seeda upp sig inför vintern. Trots detta anser jag att det är förkastligt att grunda en seeding på ett skidlopp efter en tävling på rullskidor. Sannolikheten att åkare på Vasaloppet får starta i ett startled som motsvarar deras kapacitet är helt enkelt för låg. När dessutom förutsättningarna på vilka seedningen grundas skiljer sig, dels mellan olika åkare, dels mellan skidor och rullskidor, så pass mycket så förstärks den åsikten. Detta för att skapa ett mer rättvist Vasalopp för alla. Seedningsreglerna är i stort sett bra men har sina brister och det ska inte adderas ytterligare en.

Tack Umeå

Ytterligare en SM-säsong har passerat. Det avslutades med ren skidpropaganda i Umeå där svenska mästare korades i teamsprint samt 3- och 5-mil. SM-tävlingar brukar vara välbesökta event, framförallt när det gäller SM del 1, som avgörs under den populära SM-veckan varje år. Tyvärr brukar inte del 2, den som avgjordes under den senaste helgen vara lika välbesökta, även om undantag finns. Ett av dessa är just Umeå.

För andra gången under 2010-talet arrangerade Umeå SM. Den första gången var SM-veckan 2014 och med det arrangemanget i bakhuvudet kunde det förväntas ganska stora

Charlotte Kalla, Ebba Andersson, Ida Ingemarsdotter och Lisa Vinsa krigar uppför backen vid skidmuseét, ivrigt påhejade av publiken som inte betalat ett öre för att få se tävlingarna. Foto: Kennet Hedberg

folkmassor till Umeå. Kanske inte lika många som vid 2014 men ändå en god tillströmning av publik. Under de mest välbesökta tävlingarna, lördagens 3- och 5-mil var det riktigt mycket folk vid sidan av spåret, främst längs med banans första kilometer, inklusive den hårda museibacken. Det var musik, glada hejarop och härlig stämning, både under damernas och herrarnas tävlingar och grilldoften låg tät i slakmotan förbi Gammlia.

Arrangören i Umeå har verkligen hittat ett vinnande koncept genom sina arrangemang. Den främsta anledningen är den fria entrén. Ett SM i längdåkning är inte tillräckligt lockande för att det ska gå att ta betalt för det. I varje fall inte för mycket. Det bästa sättet är kanske då att göra som man gjort i Umeå. Nämligen att låta en sponsor stå för entrén och istället satsa på försäljning på plats, exempelvis genom matservering. Under SM-veckan 2014 hade man tagit det ett steg längre och byggt upp små kiosker i skogen, samtliga med eld tillgänglig att grilla över.

Umeå har också en fördel som är svår att påverka, nämligen läget på stadion. I Umeås fall ligger stadion, som för övrigt är fotbollsarenan i staden, mycket tillgänglig med gångavstånd till centrum. Att stadion dessutom är förlagd på en fotbollsarena kanske inte

Anders Södergren och Jens Burman plöjer genom grillrök och musik utanför Gammlia. Det var riktig feststämning ängs med banan i Umeå. Foto: Kennet Hedberg

har samma betydelse under distansloppen men är en viktig faktor under teamsprinten. En arena skapar publik bättre än att bara ha publik på ena sidan upploppet, så som det oftast ser ut. Detta märktes främst när Umeå vann herrarnas teamsprint. Speakern gjorde dessutom ett riktigt bra jobb med att trycka extra på just hemmaklubben Umeå. En sådan detalj är lätt att glömma.

Genom detta fantastiska arrangemang i Umeå (det enda som spontant kan anmärkas på var bristen på uppvärmningsspår men så var det också lite knapert med snö) sätter vi punkt för årets SM och hoppas att skidåkarna inte flyr landet direkt utan utnyttjar och njuter av den underbara vårvintern och de vårtävlingar som erbjuds. Sammanfattat! Tack Umeå för SM-festen, både på plats vid spåret vid datorskärmen, för er live-streaming var suverän!

Ge alla samma kort på hand oavsett land

Årets upplaga av Tour de Ski vanns av den unge ryssen Sergey Ustiugov. Han tog hem segern i överlägsen stil genom att vinna 5 av 6 etapper och stod som slutsegrare på toppen av Alpe de cermis, en hel minut före tvåan Martin Johnsrud Sundby. Detta skedde under tiden då 5 av hans ryska kollegor var avstängda på grund av misstänkt doping och hela tusen ryska idrottare var anklagade för doping. Det finns en stor chans att just han är en av de utpekade i McLaren rapporten men lika stor chans att han är ren.

När ryssen Sergeiy Ustiugov marscherar fram upp på berget Alpe de Cermis och vinner Tour de ski blir de flesta misstänksamma mot om han är ren eller inte, en tidigare normalt bra skidåkare med större sprintkvalitéer kliver fram och gör en formidabel tour. Bara för att han tar fler segrar inom loppet av en vecka än vad han någonsin gjort inklusive att hans kollegor är avstängda gör att han automatiskt blir misstänkt för vara dopad. Men när Johan Olsson inte tävlar på 2 år inom världscupsammanhang och tar 2015 guld på femmilen och guld, silver brons på VM i Falun blir inte han det minsta misstänkt.

Jag som åker skidor försöker alltid att ha så bra form som möjligt inför tävlingar men världseliten är duktiga på att träffa formen. De här ”mästerskapsåkarna” som alltid träffar formen till mästerskap hur kommer det egentligen sig? Jag kan relatera till att man försöker pricka formen till de stora tävlingarna men ibland lyckas man och ibland inte, ibland blir det katastrof och ibland blir det succé, vad säger att ryssen Ustiugovs succé inte kan vara densamma som Johan Olssons formprickning inför mästerskap? Man kan inte dopinganklaga Ustiugov bara för att hans äldre landsmän gjort stora misstag tidigare i historien.

Ustiugov bjöd på riktigt fina längdskidsekvenser då han krossade motståndet dag efter dag. Pamela Andersson sa till SVT att hon satt i TV-soffan och tänkte att ”jaha då var han dopad” och Johan Esk uttalade sig i sportpanelen att ingen rysk idrottare borde få åka Tour de ski, när 1000 idrottare är utpekade borde väl alla stängts av för att vara säker på att ingen som är dopad kör? Det är väl väldigt taskigt att stänga av världens bästa skidåkare i nuläget Sergeij Ustiugov från all tävlan, i så fall skulle Norge tagit en dubbelseger i Tour de ski och skidsporten skulle varit mer norgeskadat än tidigare. Det behövs lite nyans inom längdskidsporten och då kan vi inte stänga av varenda människa från en gammal dopingkultur. Borde inte Finland stängts av 2002 när halva landslaget åkt fast för doping. Då fanns det ingen enskild forskare som kunde ge sina egna teorier om vem som var dopad eller inte.

Det är förkastligt om varenda rysk skidåkare som kommer något högre i resultaten blir utpekade som dopade, när jag blir vuxen vill jag tävla mot rena ryska skidåkare lika gärna som alla andra länders åkare. Ryssland är anklagat för statsdoping, men har åkaren något ansvar för vad förbundet gör med åkarens prov innan och efter dopingprovet? Om landslagsläkaren blandar ner piller i maten så är det väl inte åkarens fel. Skidsporten ska vara ren men den ska även vara rättvis. Det är inte rättvist att varenda nytt stjärnskott från Ryssland ska bli stämplad som dopad eller varenda norrman att bli stämplad som ”astmamedicinsknaprare”. När långe, gänglige och starke Sergeij Ustiugov står och pustar ut i målfållan är nog många elitidrottares tankar att den unge talangfulle ryssen inte borde få ställa upp i tävlingarna. Fast egentligen är de bara avundsjuka.

Att skidsporten ska vara ren är självklart men det är inte lika självklart att den ska vara rättvis och utan falska rykten. Vi måste själva ta ansvar för att inte gå runt och skämta om såväl Ryssland angående doping och alla norrmän för att vara ”astmamedicinsknaprare”. Om man skulle stänga av hela Ryssland från elitidrott så stänger du av lika många dopade som rena från världscupen. Detta är ett ansvar vi har och vi måste tro på rena ryssar så länge inga bevis finns. Vi måste gratulera Sergei Ustiugov till hans enastående rena insats tills motsatsen är bevisad. Så den nya ryska björnen i skidspåren förblir björn så länge han inte har åkt dit för doping. Och snälla allihop sluta smutskasta folk och ge dem samma kort på hand oavsett land!

Jonas Carlsson 8A

Stakfria zoner

Efter herrarnas stafett under SM i Söderhamn kunde man konstatera att de omtalade och kritiserade stakfria zonerna fyllde sitt syfte. De påverkade resultatlistan på så sätt att de som valde att åka ovallat möjligen förlorade medalj. Jag tror nämligen att IFK Mora

Andreas Holmberg blev under SM-veckan 2017 något av bilden för det absurda i att tvinga åkarna att ta sig fram på skidor på ett speciellt sätt, då han använde sig av en styrkeövning för att kringgå den stakfria zonen med ovallade skidor! (Foto:skärmdump från SVT sändning från herrarnas 15 km klassiskt)

förlorade bronsmedaljen pga de stakfria zonerna (även kallat teknikzon), där Andreas Holmberg tvingades att ”Smirre-staka” (dra sig fram med armarna i en diagonal rörelse, utan att använda benen). Detta gjorde att han 1) tappade tid direkt, då smirre-stak går långsammare än att staka och 2) indirekt förlorade tid, då smirre-stak är väldigt tungt vilket leder till ett kraftigt mjölksyrapåslag. Särskilt då man gör det i maxfart.

Det är på intet sätt garanterat att IFK Mora hade blivit trea om det hade varit fritt att staka. Oavsett hur det hade slutat så är det ändå väldigt tråkigt och mycket negativt för sporten då åkarna inte tillåts åka på de sätt som går fortast och för aktuell terräng är det mest naturliga. Mig veterligen finns ingen annan idrott där man bestämmer hur de aktiva ska bedriva sporten. De stakfria zonerna på SM bevisade också att utvecklingen mot mer stakning och ovallade skidor (fäste) inte går att stoppa. Trots att arrangören och Svenska skidförbundet förbjuder tekniken stakning så väljer vissa enskilda åkare ändå att åka ovallat. Bilden av Andreas Holmberg som smirre-stakar (eller ”låtsasdiagonalar”) har fått stor spridning i media. Ett bevis på att försöket med stakfria zoner inte kommer att leda någonstans, på precis samma sätt som teknikzonerna inte gav något resultat på 80-talet, då skejten betraktades som ett hot mot längdåkningen.

Under herrstafetten berövades publiken på vad som hade kunnat bli en mycket intressant fight. Fighten mellan en åkare med fästvallade skidor och en med ovallade skidor. Hur mycket tappar stakaren uppför? Hur mycket glider han ikapp utför? Hur mycket kan han grilla ”diagonalaren” på platten? Hur mycket kan stakaren ha råd att släppa uppför? Taktiken når helt enkelt nya nivåer. Kampen mellan två skidåkare tar en helt ny form.

Stakning på ovallade skidor är inte det som hotar den klassiska skidåkningen. Det är istället det som man effektivt lyckas dölja med hjälp av de stakfria zonerna. Nämligen den för ett år sedan så omtalade ”tjuvskejten”. Istället för att sätta jurymedlemmar på att kontrollera en dödsdömd teknikzon borde de resurserna snarare placeras ut på banan och se till att åkarna inte bryter mot den klassiska tekniken genom att skejta. Att skejta är inte att åka klassisk stil. Att staka är en delteknik i den klassiska tekniken och så länge skidåkare stakar så finns den klassiska tekniken kvar.

Extra om sprint

Innan vi rundar av den här texten ska jag tillägga en sak. En detalj som kanske verkar harmlös men som för mig, som har tävlat i simning, sticker som en tagg i hjärtat. Varför används ”simtuta” som startsignal i sprint? Det är ju trots allt skidåkning vi håller på med och inte simning och simtutan (länk till ljud) hör hemma på simarenor. Vad hände med det klassiska startskottet? Stakfria zoner får ursäkta men det här är det högst prioriterade problemet i skidåkningen just nu och bör snarast åtgärdas! (Notera att detta stycke om startsignal i sprint är högst sarkastiskt och med glimten i ögat!)

 

Tragiskt påhopp av Elisabeth Höglund

Elisabeth Höglund publicerade nyligen ett ilsket inlägg på sin blogg där hon riktar skarp kritik mot bland annat Anna Haag och Johan Olsson. – Jag blir så jävla trött. De är veklingar, skriver Höglund på sin blogg.

Att Elisabeth Höglund väljer att totalsåga Johan Olsson, Anna Haag och Emil Jönsson får mig att brista ut i skratt. Detta måste vara ett tragiskt försök att locka till sig besökare till en i övrigt mycket tråkig blogg.

I inlägget hänvisar hon till sin tidigare karriär som cyklist, vilken i detta sammanhang framstår mer som en hobby.

”Som gammal tävlingscyklist vet jag av erfarenhet att det är grundträningen som är viktigast, som är A och O. Under tävlingssäsongen ska man självklart också träna men absolut inte så hårt att man blir överansträngd. Den bästa träningen under tävlingssäsongen är att just det – tävla. Det är då man får hårdheten och snabbheten i kroppen. Inte tvärtom.”

 

Höglund fortsätter att framstå som en pajas när hon skriver följande:

”Jag väntar bara på att Skidförbundets förbundskapten Rickard Grip ska ta bladet från munnen och inte fortsätta att dalta med sina undermåliga åkare. Ställ krav på Anna Haag, Emil Jönsson och sen inte minst på Johan Olsson, som faktiskt är ett stort problem – inte en stor tillgång – för svensk skidsport. Hota med att dra in träningsbidragen om de inte levererar.”

Är det dags för Höglund att söka tjänsten som landslagstränare kanske? Det finns trots allt ett behov av fler kvinnliga tränare!

Höglund menar att Johan Olsson är ett problem för längdlandslaget då han aldrig tävlar. 13 mästerskapsmedaljer hittills i karriären säger det mesta enligt mig.

Tvärtemot Höglund tror jag det finns stora möjligheter att den listan utökas i Lahti.

När jag går in på Wikipedia för att undersöka denna för mig okända karriär som cyklist hittar jag, utöver några SM-guld, följande:

”Elisabet Höglund representerade svenska damcykellandslaget under perioden 1970-1975. Hon deltog bland annat på VM i Gap i Frankrike år 1972 och slutade på en hedersam 17:e placering och på VM i Barcelona i Spanien där hon slutade på 21:a plats.”

På Höglunds hemsida hittar jag även en karriär som längdåkare..

Jag tävlade också på skidor i många år parallellt med cykelåkningen. 1972 blev jag Götalandsmästarinna på 10 km. Jag var också med om att ta flera stafettguld i Götalandsmästerskap och Distriktsmästerskap.
Jag deltog i skid-SM två gånger. Min bästa placering var 26:a på 10 km.

Jag hoppas innerligt att Höglund i framtiden tar åt sig mer fakta innan hon kritiserar idrottare med lyckade karriärer.

Ni kan läsa Elisabeth Höglunds blogginlägg här!

Anna Haag

Olympic rings with transparent rims.svg Olympiska spel
Guld Sotji 2014 Stafett
Silver Vancouver 2010 Skiathlon
Silver Vancouver 2010 Sprintstafett
Världsmästerskap
Silver Holmenkollen 2011 4×5 km Stafett
Silver Val di Fiemme 2013 4×5 km Stafett
Brons Liberec 2009 4×5 km Stafett

 

Emil Jönsson

Olympic rings with transparent rims.svg Olympiska spel
Brons Sotji 2014 Sprint
Brons Sotji 2014 Sprintstafett
Världsmästerskap
Silver Val di Fiemme 2013 Sprintstafett
Brons Holmenkollen 2011 Sprint

 

Johan Olsson

Olympic rings with transparent rims.svg Olympiska spel
Guld Vancouver 2010 4 × 10 km stafett
Guld Sotji 2014 4 × 10 km stafett
Silver Sotji 2014 15 km K
Brons Turin 2006 4 × 10 km stafett
Brons Vancouver 2010 Skiathlon
Brons Vancouver 2010 50 km K
Världsmästerskap
Guld Val di Fiemme 2013 50 km K
Guld Falun 2015 15 km F
Silver Holmenkollen 2011 4 × 10 km stafett
Silver Val di Fiemme 2013 15 km F
Silver Val di Fiemme 2013 4 × 10 km stafett
Silver Falun 2015 4 x 10 km stafett
Brons Falun 2015 50 km

 

Elisabeth Höglund

Världsmästerskap
17:e 1972 Cykel, Frankrike
21:a 1973 Cykel, Brasilien

 

 

Moralisk debatt om synen på regler

En ny tävlingssäsong är igång. En premiärhelg har passerat och en cup-helg, med premiär i både Sverige- och världscup. Inför världscuppremiären men framförallt under den svenska premiären var det mycket snack om den nya regeln om begränsade stavlängder. Den här texten har inte syftet att reflektera kring regelns vara eller icke vara utan mer kring den moraliska biten runt regeln. Personligen vill jag påstå att det hela fungerade mycket bra. Det gick smidigt att mäta både stavlängd och kroppslängd och det är här dagens ämne tar sitt avstamp.

Ryktesvägen har jag fått höra att några fuskat med mätningen av kroppslängden, t ex genom att stoppa inlägg i skorna, göra sig själv några centimeter längre och därmed, till synes helt regelenligt, få åka på lite längre stavar. Huruvida detta är sant eller inte är än så länge oklart men med tanke på den stora kritikstorm som följt sedan regeln infördes så är det inte otänkbart.

Att medvetet fuska till sig fördelar har en oerhört negativ klang i Sverige. Inte minst har det visat sig i samband med olika dopingfall, även av toppidrottare. Så varför kan då, eventuellt, vissa åkare tänka sig att medvetet fuska för att få fördel med utrustningen. Det är oerhört förkastligt och även respektlöst mot motståndare, som därmed får nackdel i stakning. Jag har full förståelse att folk tycker att regeln är fel för idrotten men bara för att man har den åsikten så innebär inte det att man kan strunta i den. Den typen av retorik hade aldrig accepterats i samband med ett dopingbrott (även om jag alla dagar i veckan anser att det är ett allvarligare brott att dopa sig) och vill man ägna sig åt en idrott så ingår det att följa den enskilda idrottens regler. Oavsett om man gillar dem eller inte.

Jag hoppas innerligt att de rykten jag hört helt saknar grund och att alla som tävlar i klassisk stil, oavsett nivå, respekterar regeln, även om man inte tycker om den. Fair Play är den grundpelare som idrotten vilar på och den dagen Fair Play försvinner, i varje fall i en klart övervägande allmänhet, kan man ställa frågan om det finns någon anledning att hålla på med idrott.

När Johaug åkte dit

Så är vi då inne på den tredje gången jag tvingas använda uttrycken ”åkte dit” eller ”avslöjades” i en rubrik om Norge.

Första gången var jag fylld av medlidande för den som då åkt dit, utefter det som då var känt. Sen dess har det blivit en moralisk fråga men idag så blir det lättare att förstå dem som kraftigt misstänker våra grannar i väst.

Therese Johaug har testat positivt för en anabol steroid, nämligen Costebol, som är en variant av testosteron. Idag tänker jag inte lägga någon energi på preparatet i sig utan snarare ägna mig åt moralisk reflektion. Enligt officiella uttalanden har hon fått i sig

preparatet genom en läppsalva, som hon använt mot en av solen orsakad brännskada på läppen. Med bakgrund av de intervjuer hon gav under det lägret (Livigno) kan det låta som en möjlig anledning. Vad jag däremot inte riktigt gillar är hur dessa norska läkare verkar ta på sig ansvar hit och dit. Alla som är insatta i idrott, framförallt de aktiva, vet att det är den aktive som har ansvaret för det de har i kroppen. Det jag tycker är lite småskrämmande är hur Johaug under presskonferensen hon gav idag säger att hon är ”fullt medveten om att ansvaret till 100% är hennes och att hon tog det ansvaret genom att fråga läkaren om läppsalvan stod på dopinglistan”. Enligt mig går det att vara betydligt mer ansvarstagande i det fallet. Kanske var det ett klumpigt uttalande från Johaug men hur många gånger har vi inte skrattat åt idrottare som skyllt på att läkaren sa att det var lugnt?

Johaug och den solbrända läppen som uppges vara grunden till användandet av läppsalvan.
Johaug och den solbrända läppen som uppges vara grunden till användandet av läppsalvan. Det ironiska med denna bild är att den är en screenshot från ett SVT-reportage med rubriken ”Johaug: Nästan så att folk tror vi är dopade”.

Personligen kan jag börja tycka att norrmännen har lite väl hög tillit till sina läkare. Vi vet samtidigt inte mer än det som de väljer att säga officiellt. Kanske är det sant, kanske är det lögn, kanske är det en modifierad sanning. Johann Mühlegg ljög reportrar och skidpublik rakt upp i ansiktet när han under brinnande olympiaeld i Salt Lake City sa att han var ren.

Tyvärr kan vi aldrig vara 100% säkra på någon annan än oss själva, något som blivit svidande tydligt den här sommaren. Jag kan aldrig lita på att den jag tränar med på eftermiddagen inte spetsade till lunchen med någon efterrätt via drop, på samma sätt som han aldrig kommer kunna vara 100% säker på att jag inte åt något annat än kaka till kaffet. Missförstå mig inte här! Jag vill absolut inte orsaka att alla skidåkare tittar snett på varandra hela tiden och konstant misstänker att någon håller på med något otillåtet. Jag vill däremot lyfta en sak där jag personligen anser att Norge sticker ut lite. Nämligen det att man väldigt ofta går i god för enskilda åkare och säger att de inte fuskar. Minns Uppdrag gransknings dokumentär ”Blodracet” (länk här) där Norge med märkbar aggressivitet påstår att ingen av deras aktiva dopat sig. Förklara då för mig hur man kan vara så säker på det!

Min spontana tanke när nyheten om Johaug släpptes var att jag längtade till Sverigecupen, för där är ju ändå ingen dopad. Ett 20-tal sekunder senare började jag ifrågasätta mig själv och min naivitet, för som jag nämnde ovan, hur kan jag vara säker? Min pappa berättade om sin upplevelse från OS i Seoul 1988, då han som hängiven friidrottssupporter tappade intresset helt, när Ben Johnson avslöjades med anabola steroider, fram till dess att han kom till en nationell GP på Ryavallen i Borås. Resultat långt från steroidavgaserna på OS och tanken att ”här är det sann och ren idrott”. Men som sagt, hur kan vi vara säkra?

Kontentan av detta som avslöjats från norskt håll den senaste tiden är hur trovärdigheten är raserad för en bra tid framöver. Som sagt, jag vill inte bidra till att alla misstänker alla och jag misstänker inte alla heller. Jag misstrodde inte Norge alls fram till i somras då astmamedicinen avslöjades. Då ändrades faktagrunden och mitt förtroende för dem skakades om rejält, även om det kanske än så länge mer är en moralisk fråga än en direkt ”fusk-fråga”. Jag vill dock vara oerhört tydlig med att jag inte vill skapa en teori om något slags organiserat dopingprogram i Norge. Däremot tycker jag att norrmännens syn på medicin borde revideras en del för jag kan inte kritisera dem som misstänker något. Deras grund till att göra det är fullt rimlig anser jag även om jag själv inte tolkar den på det sättet.

Som avslutning vill jag också peka på ett problem som med stor sannolikhet kan dyka upp i kölvattnet av detta. De barn och ungdomar som håller på med skidåkning, hur kommer de att bemötas i skolan eller liknande? Jag har hört exempel från Danmark där ungdomscyklister blivit mobbade som dopare, på grund av de danska proffscyklisternas smutsiga historia. Kanske är dem som drabbas hårdast. De förlorar förebilder, blir djupt svika, förbannade och, kanske framförallt, tappar glädjen och självkänslan. Jag hoppas djupt att skidåkningen kan återupprätta sitt förtroende. Det kommer bli ett svårt och hårt arbete men det är av oerhörd vikt för just nu är vi på väg att förvandlas till en freakshow.

En olycklig kärlekshistoria

FIS är hopplöst förälskade i diagonalåkningen. Men utövarnas kärlek till den är inte lika stor. 

Nu försöker FIS göra allt de kan för att bevara utövarnas och diagonalens kärlek till varandra — ett förhållande som börjat glida isär.

FIS har länge diskuterat hur de ska lyckas få dem att hitta tillbaka till romansen. De har försökt hitta lösningar för att bevara den där glöden som en gång fanns mellan utövarna och diagonalen när de var nykära.

De har försökt med tuffa saxbackar, stakfria zoner och nu ett förbud mot långa stavar (längre än 83% av sin kroppslängd + pjäxhöjd). De har tagit krafttag mot tjuvskejten och börjat diskvalificera. Kärleken kräver sina uppoffringar.

Det sistnämnda krafttaget var en förbättring i relationen, medan de andra förslagen kvävde många utövares kärlek till sporten.

Så nu kära FIS. Nu har ni försökt — och lagt er i tillräckligt. Det är dags att låta utövarna själva bestämma över deras kärlek. Ni får helt enkelt nöja er med att det före detta kärleksparet bara ses nån gång ibland i framtiden.

De kommer aldrig bli så där härligt nykära igen.
De nya reglerna

När norrmännen avslöjades

Förmågan att kunna förändra sin syn och åsikt när ny information tillkommer i ett sammanhang, vad det än må handla om, är det som utvecklar människor samt driver oss framåt. I samma anda gäller det att vara öppen och mottaglig för denna nya information och inte blunda för den, i ett desperat försök att behålla sin stolthet. Med den bakgrunden är det dags för mig personligen att erkänna att jag hade fel, eftersom ny information har gjort att min bild har förändrats.

Det handlar om det jag skrev om Martin Johnsrud Sundbys avstängning för dopingbrottet i samband med hans medicinering av astmamedicin. En text där jag försvarade Sundby och beklagade att han antagligen för all framtid skulle tvingas bära bördan av en dopingstämpel. Nu har det framkommit fakta som kraftigt förändrar min åsikt i frågan.

Alla som har det minsta intresse av längdåkning har antagligen tagit del av den senaste tidens rapportering om att norska landslagsåkare medicinerats med astmamedicin, trots att de inte lider av astma. Detta faktum ställer Sundbyaffären i ett helt annat ljus. Från att, enlig mig, ha varit ett misstag med en åkares medicin, som ledde till att denne fick en orättvis bestraffning (tyckte jag då) så börjar detta likna det som med stor sannolikhet har pågått i Ryssland under längre tid.

Det bör tilläggas att norrmännen inte har tagit klassiska dopingpreparat, såsom EPO, som exempelvis Ryssland gjort. I det här fallet är det dock principen, att man medicinerar friska åkare, med en medicin som tagits fram för personer med en sjukdom som sätter ner prestationsförmågan, som rent moraliskt är väldigt svår att försvara. För att ta en medicin, i det här fallet då astmamedicin, bör man ha en tanke bakom det. Man tar inte astmamedicin för ”skojs skull”. Man tar det inte för att det smakar gott. Astmamedicin har syftet att vidga luftrören för dem vars luftrör på grund av astma har dragit ihop sig och rimligtvis har norska landslagsläkarna haft ett syfte bakom medicineringen. Att det ska vara av hälsosjäl och förebyggande syfte, som de officiellt angett som anledning, klingar dåligt hos mig. Alla idrotter har sina risker och det bör utövarna veta om när de ger sig in i den.

Även om den forskning jag läst inte visat på förbättrad prestation, såvida man inte lider av astma, är det oerhört besvärande att man medicinerar friska åkare ändå. Frågan jag ställer mig då är; Vet norrmännen något vi inte vet? Är kylan i sig något som påverkar effekten av astmamedicin? Det ska jag nämligen också erkänna. När jag läste forskningen reflekterade jag inte över kylans eventuella effekt. En miss från min sida.

Hur som helst! Oavsett om astmamedicin har effekt på friska individer eller inte är det här enligt mig moraliskt helt oförsvarbart. Längdskidåkningen har en oerhört tråkig historia vad gäller doping. Det kändes som att sporten började få trovärdighet från publiken igen. Detta drar naturligtvis ner sporten kraftigt igen och det var det sista vi behövde, då längdskidåkningens intresse faller internationellt. Missbruk av medicin riskerar nu åter att förknippas med längdskidåkning och den effekten blir inte mindre av att det är världens bästa landslag som bevisas ha denna kultur. Eller är det världens bästa landslag? Såvida inte ny fakta kommer fram i den här soppan är min bild av Norge som världens bästa längdnation kraftigt försvagad och det känns inte alls naivt att påstå att jag inte är ensam om det…

När Martin Johnsrud Sundby åkte dit

Den bäste skidåkaren i världen de senaste säsongerna, Martin Johnsrud Sundby, har åkt dit för dopingbrott. Direkt svämmar olika internetbaserade forum över av kommentarer. I många fall är det kommentarer i stil med ”Vad var det jag sa!?”, ”Alla norrmän är dopade”, ”Stäng av på livstid!” och liknande. Hade det handlat om en åkare från Ryssland eller annat land från det gamla östblocket så hade även jag skrivit under på liknande, utan större efterforskning. Det erkänner jag utan vidare…

Varför går jag då på djupet med Sundby?

  1. Ryssland har en enormt besvärande historia vad gäller doping.
  2. Ryssland har ofta undanflykter och/eller kraftiga nekanden och beskyllningar om västerländsk konspiration.
  3. Sundby bjuder in till presskonferens och går igenom detaljerat och grundligt vad som inträffat. Lägger helt enkelt alla kort öppet på bordet.

Regeln

Vad har då skett i det här fallet? Sundby har, likt många andra skidåkare, astma och tar medicinen Ventoline för att motverka besvären. Ventoline innehåller den verksamma substansen salbutamol, som har effekten att den vidgar luftrören. För att få tillåtelse att tävla med medicinen har Sundby ansökt om dispens. Den 13/12 2014 samt den 8/1 2015 lämnade Sundby dopingprov där halten salbutamol överskred den tillåtna. Regeln som Sundby har brutit mot lyder följande: ”All beta-2 agonists (sulbatumol hör hit), including all optical isomers, e.g. d- and l- where relevant, are prohibited. Except: Inhaled salbutamol (maximum 1600 micrograms over 24 hours)”(Källa: WADA). En salbutamol-halt högre än 1000 nanogram/mL i urinen tolkas som ett icke terapeutiskt (läkande, botande) användande. Sundbys urinprov gav en halt på 1340 respektive 1360 nanogram/mL.

Norska skidförbundet meddelade under presskonferens att de tolkat regeln som att det får inhaleras maximalt 1600 mikrogram. En fullt rimlig tolkning, då regeln faktiskt säger ”Except: Inhaled salbutamol (maximum 1600 micrograms over 24 hours). Vad regeln egentligen säger är maximal dos, alltså det som stoppas i inhalatorn, som i Sunbys fall är en nebulisator. Alltså får idrottaren dosera nebulisatorn med maximalt 1600 mikrogram, trots att en stor del av detta förångas, enligt den norske läkaren.

Fallet

Det handlar om en feltolkning av en regel, vilket Sundby själv, norska skidförbundet (NSF), samt även FIS dopingpanel och norska antidopingbyrås bekräftade. De två sistnämnda menade att regeln var otydlig och att detta inte kunde lastas idrottaren. De som fällde Sundby är idrottens skiljedomstol CAS, som efter överklagande från WADA, refererade till WADA:s tolkning av regeln. Efter att ha läst regeln samt satt mig in i fallet kan jag inte annat än att ställa mig på Sundbys sida i fallet. Regeln säger ”inhalerad mängd salbutamol” och inte ”doserad mängd”. En klar skillnad och jag ställer mig totalt oförstående hur man från CAS sida kan välja WADA:s linje i fallet.

NSF har tagit på sig ansvaret i saken då de ansåg att det inte var nödvändigt att ansöka om dispens, då Sundby ”höll sig inom tillåten inhalering”. Inhalering som WADA dock är likaställt med dosering. Detta är en tolkningsfråga och kan enligt mig inte lasta Sundby i det här fallet. Ska man se något positivt i detta så skulle det i så fall vara att WADA självkritiskt ser över sina egna regler så att de inte går att misstolka och att ett sådant här fall inte ska kunna ske igen.

Domen, sportsligt och personligt

Sundby förlorar en Tour de ski-titel en totalseger i Världscupen genom att två deltävlingar stryks. Norges skidförbund har dock ersatt Sundby ekonomiskt för förlorade prispengar. Utöver det har han stängts av i två månader, med start 11/7 2016. Detta är dock ”endast” sportsliga bestraffningar och jag tror inte att Petter Northug anser att han vunnit Tour de ski, eftersom han flyttades upp till förstaplatsen då Sundby diskades. Värre är den oerhört oförtjänta stämpeln som ”fuskare” Sundby kommer att få bära under resten av sin karriär. Från och med nu kommer han att dömas som dopad, inte minst av svenskar, som i sådana här fall är sorgligt bittra. En stämpel som mer eller mindre kommer att drabbas hela norska landslaget, i och med tidigare liknande fall, som visserligen aldrig ledde till dom.

Det ska dock sägas att Sundby ställde upp med för höga halter av en otillåten substans. Hans urinprov gav utslag på högre halter än de tillåtna gränsvärdena. Frågan är dock om han gjort sig skyldig till ”doping” eller ”dopingbrott”. En klar skillnad i det här fallet. Sundby har inte medvetet dopat sig utan detta har skett av misstag. Det som skulle ha gjorts var helt enkelt att ansöka om dispens, vilket aldrig gjordes då det inte bedömdes som nödvändigt. Frågan är dock vems ansvaret är. Efter att ha lyssnat på presskonferensen faller nog ansvaret mest på NSF. Det är dock alltid idrottarens ansvar vad han eller hon stoppar i sig. Sundby gjorde dock detta samverkan med NSF:s medicinska kommité. Min bedömning är att det handlar om ett dopingbrott, på grund av ett tolkningsfel av en mycket otydlig regel. Det berättigar kraftig kritik till WADA. En regel får inte vara så otydlig.

Naturligtvis är inte Sundby en fuskare utan en fantastisk idrottsman som tränat sig till enorma framgångar och är en levande inspiration för andra skidåkare, undertecknad inkluderad, att man genom hårt arbete och träning kan nå otroligt långt. Liksom många andra stora skidåkare har Sundby jobbat enormt hårt för att nå dit han är idag och är därmed gjort sig förtjänt av ett rykte som är total motsats mot det han nu kommer att få. Han har, som nämnts ovan, dessutom lagt alla korten på bordet och visat att han inte har något att dölja. Där ser vi också skillnaden mot ryssar. Därför kommer i varje fall jag fortsätta imponeras av Martin Johnsrud Sundby då han genom enorm kondition och skidåkning maler ner motståndet i masstarter och jag hoppas att Sverige i stort håller med mig i fallet, för det har Martin Johnsrud Sundby gjort sig förtjänt av. Åsikten är dock fri…

På uppstuds om stakförslaget

Så var det då dags igen. Ännu en gång försöker man från internationellt håll stoppa en helt naturlig utveckling. En utveckling som man på sätt och vis varit med och skapat genom konstant ” betongunderlag” oavsett väder, i princip. Vi pratar naturligtvis om stakning.

Idag kablades det ut att FIS (Internationella skidförbundet) lagt fram ett förslag på att införa stakfria zoner (Källa: Dagbladet.no). Med andra ord att det under vissa delar av banan kommer att vara förbjudet att staka. Allt för att bevara den klassiska stilen. Det hela börjar bli lika löjligt som det var under 80-talet, då man från förbundshåll gjorde allt för att stoppa skejtingen (se SVT:s Stopptid om försöket). Det fungerade bevisligen inte då och jag tror att det kommer att bli likadant den här gången.

Flera toppåkare har ställt sig kritiska till förslaget. Exempelvis gör Johan Olsson jämförelsen att det är som att tvinga en störtloppsåkare att resa sig ur fartställning för att sänka farten. Istället lägger man banan för att uppnå samma resultat och det naturligtvis precis det vi behöver göra i stakningens fall också.

Istället för att förbjuda stakning borde man från FIS sida påbjuda traditionell, klassisk skidåkning. Detta uppnås genom att förlägga klassiska tävlingar till de platser där det är lämpligare att åka med fästvalla. Både Olsson och Petter Northug lägger fram samma lösning och nämner exempel som Falun, Oslo, Lillehammer och Ruka som lämpliga platser för klassiska tävlingar. En lösning som är väldigt bra, då det passande nog är i Skandinavien som den klassiska skidåkningen är djupast rotad. Nere i Centraleuropa är den fria stilen mer vedertagen, även bland motionärer. Av just den anledningen bör man förlägga fristilstävlingar där nere i större utsträckning. Samtidigt gäller det att båda stilarterna kan synas på båda platser men som det är i nuläget bör åtminstone majoriteten av de klassiska tävlingarna förläggas i Norden och de fria tävlingarna nere på kontinenten.

Samtidigt måste man komma ihåg att det inte går att stoppa utvecklingen, både på gott och ont. Undertecknad älskar klassisk skidåkning och hoppas att den kommer finnas kvar som den är i dagsläget. Dock går det endast att spekulera i hur det ser ut om tio år. År 2003 kallade vi dåtidens svenska toppsprinters för dumma när de valde att staka på en sprinttävling i Landvetter utanför Göteborg. Idag hade vi antagligen skrattat åt de som inte valde att staka på samma bana, eller åtminstone ställt oss frågande. Hjulet är igångsatt och att sätta käppar i detsamma brukar oftast leda till krasch, likt en cykel som plötsligt får en pinne i framhjulet. Skulle det bli på det viset riskerar vi en enorm utmaning att läka en sport som redan är skadeskjuten.

Om rullskidor i trafiken

Så har vi nått slutet av maj och så här års har de flesta skidåkarna plockat fram rullskidorna, vilket gjort att gång- och cykelbanor återigen sprudlar av liv. Ett säkert vårtecken, för skidåkare kanske rent av likställt med att löven slår ut och fåglarna återvänder.

Däremot finns det dem som, i motsats till skidåkare, uppfattar vårströmmen av rullskidåkare på samma sätt som pollenallergiker uppfattar björkarnas pollenutsöndring om våren. Med andra ord en rejäl plåga (föregående meningar kraftigt ironiska, dock med seriöst budskap). För trots att skidåkningen är djupt rotad i den svenska folkskälen finns naturligtvis människor som helst hade varit utan vinterlängtande/vintertrötta skidåkare på vägarna och då är vi inne i en debatt som ofta drabbar träningscyklister. Vad gäller egentligen.

Den här texten syftar till reflektion snarare än att säga att ”detta är det rätta”! I tisdags, då undertecknad var ute på en långtur på de klassiska rullskidorna kändes det som att jag fick stå till svars för alla Sveriges rullskidåkare, eller åtminstone Östersunds.

Ute på en cykelbana skulle två damer med hundar passeras. I god tid innan påkallade jag uppmärksamhet genom att ropa, bromsade  ner och passerade utan några större problem, enligt mig. När det hela var över ropade dock den ena åt mig. Jag stannade då jag inte hörde och bad henne upprepa. Med spydig ton undrade hon om inte vi skidåkare hade en rullskidbana att träna på. Jag svarade vänligt att vi visserligen hade det men att den till viss del ännu var snötäckt eller osopad plus att jag hade full rätt att vistas på gång/cykelbanan. Då sa hon åt mig att vi åtminstone inte tvunget behövde åka i bredd, vilket jag inte förstod då jag var själv men tydligen hade det varit tre stycken innan som åkt i bredd. Inget jag kunde stå till svars för vilket jag påpekade (förstår dock hennes poäng). Som avslutning sa hon åt mig att i alla fall varna när jag kom, varpå jag svarade att jag minsann gjort just det och fick då medhåll av hennes kompis. Det hela stannade där och jag rullade vidare.

Frågan som då uppstår är: Vem har störst rätt att vistas på gång- och cykelvägar? Är det fotgängare? Är det cyklister? Är det rullskidåkare? Enligt Nationalföreningen för trafiksäkerhetens främjande räknas man som fotgängare så länge inte hastigheten säger annat. I sådant fall färdas man till höger på vägen. Då inträffar den intressekrock som ofta drabbar cyklister. På gång/cykelbana går det för fort och på bilväg är man i vägen. Dessutom klagas det ofta på att folk åker i bredd, vilket i och för sig kan vara befogat. Det ska dock sägas att det sällan höjs röster om att fotgängare går i bredd. Kanske framförallt hundägare då det dessutom finns ett koppel som lätt kan förvandlas till snubbeltråd.

Så som det ofta slutar blir slutsatsen att det handlar om hänsyn för att få trafik och flöde av människor som tar sig framåt på olika sätt. Att alla som vistas på vägar av olika typer visar respekt och samarbetar för att undvika att olyckor inträffar och att vägarna blir en plats där man kan känna sig trygg. Kanske är det så att man som fotgängare rör sig mer åt sidan när man möter en rullskidåkare, eftersom det är svårare att flytta sig i sidled på rullskidor. I gengäld kan rullskidåkaren då lägga sig bakom sin träningskompis så att fotgängaren inte behöver gå hela vägen ner i diket. När mötet är avklarat kan rullskidåkarna tryggt åka i bredd igen fram till nästa möte. Let’s face it! Det är roligare så. På samma sätt som den gemensamma promenaden blir roligare och mer social om man går bredvid varandra istället för på rad. Om vi alla är uppmärksamma på vår omgivning och visar ömsesidig respekt tror jag att alla som vistas på vägen kan få en trevlig stund utomhus.

Den finaste tiden går förlorad

Skidsäsongen 2015/2016 är i stort sett över. Det återstår visserligen några tävlingar, bland annat de anrika Kirunaspelen. I övrigt är det inte mycket och skidåkarna flyr landet till fördel för Mallorca, Thailand och allt vad det är. Inget fel i det. Inget säger att det är förbjudet att åka iväg för att återhämta sig efter en lång och hård säsong. Saken är bara den att det sker nu i april. Den tiden på året då skidåkningen kanske är som finast.

I samband med att säsongen drog igång i Bruksvallarna påpekade jag att det är lite av en hets att komma igång tidigt. I krönikan ”När premiären är viktigare än SM” lyftes det skeva i att det är enorm hets i att jaga konstsnö och trängas på densamma med många andra skidåkare för att komma i form tidigt. Det är mentalt hårt att jaga snötimmar i månadsskiftet oktober/november. Det är mörkt, det är kallt och snöförhållandena är inte de vassaste. Nu i april, när fjällen bjuder in till vita vidder, solen står högt och det är relativt sett varmt så ska vi sluta tävla.

Varför drar vi igång säsongen i mitten av november? Det direkta svaret är att världscupen drar igång en vecka senare. Frågan är då varför världscupen drar igång sista veckan i november eller början av december. Varför inte skjuta på säsongen två veckor så att de nationella premiärtävlingarna äger rum i början av december och världscupsstarten kring lucia. I samma anda avslutas världscupssäsongen med en tävlingshelg i slutet av mars. En helg som visar skidåkning från sin bästa sida med sol och inbjudande, snötäckta fjällvidder, eller varför inte i amerikanska Klippiga bergen?.

Skeikampen i Norge, mitten av april 2016. Foto: Skeikampen Resort
Skeikampen i Norge, mitten av april 2016. Foto: Skeikampen Resort

 

Bilden till höger visar Skeikampen i Norge. Norge är ett föregångsland när det kommer till att hålla liv i säsongen. Där återstår 13 tävlingar fram till första helgen i maj (länk till norska tävlingskalendern), att jämföra med Sveriges 3 (för svenska kalendern rekommenderas din förenings sida på ”idrottonline”!), varav två går av stapeln redan denna helg. Det ska sägas att Norge mer lättåtkomliga fjäll än vad Sverige har. Samtidigt kan man ställa frågan: Varför finns det ingen skidtävling som går ut på att ta sig runt Jämtlandstriangeln på kortast möjliga tid? Tänk att arrangera en tävling där under april, med skidturisterna som publik. Start och mål vid Storulvåns fjällstation. Eller ett stakrace i någon form på Torneträsk. Eller kanske ett race från A till B längs Jämtlandsleden. 64 km i fjällterräng mellan Storulvån och Ramundberget, på skaren i fri stil. Möjligheterna finns.

För att sammanfatta. Jag förstår att skidåkare vill hämta sig efter hård säsong men samtidigt är det synd att den finaste tiden i Sverige (i alla fall enligt undertecknad) går förlorad. Möjligheter för fantastiska tävlingar till fjälls finns om man vill. Säsongen drar igång för tidigt vilket leder till snöhets och som en direkt följd av det sämre kvalité på träningen under den viktiga träningshösten. Det tror i alla fall jag.

 

Skidåkningen tillhör alla

En vecka har gått sedan Vasaloppet. Världscupen har hunnit avslutas och skidsäsongen 2015/2016 börjar närma sig sitt slut. Det är en säsong som kraftigt har dominerats av Norge. Sverige har haft både med- och motgångar åtminstone vad gäller absoluta resultat. Däremot har flera åkare utvecklats och tagit kliv framåt i år något som tyvärr lätt hamnar i skuggan av den absoluta placeringen. En 5:e plats kommer alltid att se bättre än en 25:e plats men ändå har just en 25:e plats varit lika med två kliv framåt. Samtidigt ska det erkännas. Sverige genomgår en generationsväxling och har halkat lite bakom. Ofta jämför man med Norge.

Norge! Denna fantastiska skidnation som dominerat i år. De stora framgångarna brukar ofta förklaras med deras enorma bredd och deltagarantalet under Norges nationella cup är mångfaldigt större än Sveriges motsvarighet. Kanske kommer vi aldrig nå Norges bredd men det är trots allt mot det vi bör jobba. Här har SVT satt fingret på något viktigt.

Få har väl missat den fantastiska insatsen som SVT-reportern Stephan Wilson stod för då han med skadat knä, ingen skidbakgrund men med en stor målmedvetenhet och vilja genomförde Vasaloppet. En bragd med ett syfte. Att försöka bredda skidsporten.

I serien ”Stephan på glid” tog han upp problemet med att skidåkning är en sport man ärver i Sverige. Det är inte lika naturligt att börja med skidåkning som det är att börja med exempelvis fotboll. Därför kan vi bara hoppas att Stephan, som har turkisk bakgrund, inspirerar barn som annars inte hade upptäckt längdåkning. Här har vi också en annan möjlighet.

Stephan Wilson under Vasaloppet 2016. Han visade att skidåkning tillhör alla svenskar, oavsett bakgrund. Foto: SVT Sport
Stephan Wilson under Vasaloppet 2016. Han visade att skidåkning tillhör alla svenskar, oavsett bakgrund. Foto: SVT Sport

En vanlig förklaring för Norges framgångar är Oslos läge och förhållanden för skidåkning. Hade Stockholm varit snösäkrare hade det kanske sett annorlunda ut. Nu är det inte så och då får man titta på andra möjligheter. I Sverige placeras invandrare ofta i mindre orter i landets norra regioner. Här finns möjlighet för de nyanlända att upptäcka skidåkningen och hitta ett sammanhang där.

Ett av Skidhjälpen lag i årets Stafettvasan. Tillsammans åkte "ursvenskar" och "nysvenskar" med det gemensamma målet att ta sitt lag till Mora.
Ett av Skidhjälpen lag i årets Stafettvasan. Tillsammans åkte ”ursvenskar” och ”nysvenskar” med det gemensamma målet att ta sitt lag till Mora.

Ett väldigt bra exempel på detta är Adam Johanssons projekt Skidhjälpen. Adam skapar kontakter mellan nyanlända och svenskar genom skidåkningen. Skidåkningen som många säger är en djupt rotad idrott i Sverige. Det håller på att urvattnas genom att alla inte är ”svenskar” på det sättet idag. Idag kan ordet ”svensk” innebära att man har ursprung från Ulricehamnstrakten (som fallet är för undertecknad) lika mycket som det kan innebära ursprung från Syrien. För att integrera nysvenskar bättre är skidhjälpen ett suveränt exempel, utan att för den sakens skull förringa andra varianter. För skidåkningen som idrott är just sådana projekt fantastiska möjligheter då många nysvenskar hamnar i mindre orter i Sveriges norra regioner.

Ett annat exempel är hur Östersunds SK under deras deltävling av Skandinaviska cupen hade nyanlända funktionärer. De fick se vad sporten handlar om och kanske föddes där ett intresse som gör att deras barn kommer att börja med idrotten.

Som junior tävlade undertecknad för göteborgsklubben OK Landehof. Detta är ca 7 år sedan men jag minns att vi i ungdomsgruppen hade en kille som hette Navid och hade invandrarbakgrund. Kanske är det om 10 år lika vanligt att ungdomarna i en skidförening heter Navid som att de heter Johan. Det borde i varje fall vara åt det hållet vi ska jobba. Självklart finns det problem att lösa. Skidor är en dyr sport och utvecklingen går inte direkt åt det billigare hållet. Skidåkning är en sport som kräver insatser genom skjutsning till tävlingar och liknande med bil, ett fordon som ofta saknas hos invandrare. Skidåkningen borde också göras mer tilltalande så att bilden av skidåkning hos ungdomar inte är ett spår utan slut i kyla och snålblåst. Här bidrar skolornas idrottslektioner kraftigt till denna bild (undantag existerar med all sannolikhet ska tilläggas). Hur vi löser dessa problem är en annan diskussion som idag utelämnas här.

Adam Johansson (till höger) tillsammans med av deltagarna i Skidhjälpen.
Adam Johansson (till höger) tillsammans med av deltagarna i Skidhjälpen.

Visst finns det hinder att ta sig över men vinsterna, i form av resultat (på sikt), ekonomiska vinster (fler medlemmar i klubbarna) samt inte minst hälsorelaterade kan vara stora. Tänk den dagen då vi tillsammans firar att Mustafa vunnit femmilen på VM. Tillsammans firar svenskar med olika bakgrund en seger i en sport som tillhör alla svenskar. Det som Stephan Wilson med en fantastisk insats satte fingret på under Vasaloppet 2016!

Krönika: ”Det här är inte cirkus”

En sprint ska inte ta fyra minuter. Så här LITE cirkus har det inte varit på hela säsongen i sprint.

Under vinterns världscuptävlingar har de allra flesta sprintar haft en rimlig åktid och banlängd. Men idag såg vi ett exempel på hur en sprint inte får se ut. Jag har tagit upp det förr men jag var tvungen att hafsa ihop något igen. Dagens så kallade sprint i Canada var inte någon sprint. Det var någon sorts medeldistans.

Säsongens suveräner Therese Johaug och Martin Johnsrud Sundby var båda prologtreor i varsin klass. Jag menar förstås distanssuveräner, för några sprinters är dom inte. (Det ska tilläggas att Sundbye tagit stora kliv i just sprint)

Damernas kvartsfinaler slutade alla på en tid över fyra minuter. I det första heatet åkte Anna Haag in som fyra, 22 sekunder efter.

Anders Blomqvist, liksom jag, var snabb med att kommentera att det var en på tok för lång bana redan i första heatet där det blev extremt stora differenser.
— Det är nästan lite cirkus över den här banan, sa Blomqvist.

Men det här är inte cirkus. Cirkus är betydligt mer underhållande än så här. Så här lite cirkus har det inte varit på hela säsongen i sprint.

Jag ställde mig lite frågande till att Sverige skickade så få sprintspecialister till Canada, eftersom det på papperet såg ut att vara på tre sprintar. Men nu förstår jag landslagsledningen bättre. För det var ju bara två.

Nu ska vi se om det blir lite mer spännande för herrarna. Man kan ju hoppas.

Apropå damspurten i Vasaloppet

Igår var det den första söndagen i mars. En söndag som innebär Vasaloppet. Ett stort mål för många, både damer och herrar. Vissa har som mål att vinna loppet, vissa har som att ta sig in topp 1000. Vissa slåss för att bli bland de hundra bästa och vissa slåss för att hamna på en placering på 20 eller vassare. Vissa vill åka på under 6 timmar och vissa har som mål att klara medaljtiden.

Igår krockade två av de ovan uppstolpade målen. När tre av de stora favoriterna i damtävlingen skulle spurta om segern kolliderade den fajten med några av herrarna som slogs om en åtråvärd topp 100-placering. För den oinsatte låter kanske inte topp 100 som en placering som är jätteviktig men faktum är att det i herrklassen är riktigt hårt att sluta på en så hög placering.

Till historien hör också att årets Vasalopp var ovanligt hoptryckt. Det var hårt om positionerna och man-mot-man-spurterna var i år klungspurter, ofta bestående av 20 åkare. Då blir det trångt på upploppet som endast består av 4 spår. Igår ledde det till en stor snackis där jag förstår båda sidorna av det hela.

Britta Johansson Norgren blir stängd i spurten om segern av herrar som slåss om topp 100-placering. Instängd tvingas hon se hur Katerina Smutna tar hem loppet samtidigt som herrarna runt omkring henne når sitt mål att slå sig in topp 100. En väldigt bra placering i herrloppet. I just den kampen tar sig Rasmus Ax från Ulricehamn in som 96:e man och klarar sitt mål. I alla fall för en stund för några minuter senare har han kallats upp till juryn och får beskedet att han diskats för att ha stört damstriden.

Enligt Johansson Norgren hade damerna blivit lovade egna spurtspår på upploppet. Om detta stod inget i det PM (där man bland annat informerade om nyheten att elitdamerna skulle starta i egna spår längst fram, bredvid de bästa herrarna) som skickades ut till de klubbar som hade åkare i elitledet. Undertecknade startade själv i det ledet och kände inte till det.

Den funktionär som, gissningsvis, ska leda in damer och herrar i olika spår. Här det ca 200-250 meter kvar.
Den funktionär som, gissningsvis, ska leda in damer och herrar i olika spår. Här det ca 200-250 meter kvar. 

På TV-bilderna från upploppet ser man en funktionär med visselpipa och skylt, gissningsvis med uppmaningen att herrarna ska dra sig till en viss sida av upploppet. Vet man inte om detta på förhand går det inte att räkna med att man i en hård spurt uppfattar uppmaningen.

Jag förstår Brittas frustration och besvikelse att ha förlorat segern men samtidigt ska man komma ihåg att herrarna har sin tävling och det går inte att förvänta sig att herrarna bara ska hoppa undan och offra sig och sitt lopp för att damerna ska spurta. Ska man ha separata damspår ska de börja tidigt, kanske redan med 1 km kvar. Då krävs också fler än fyra spår.

Det ska också sägas att incidenten som ledde till Rasmus Ax:s diskning går att tolka åt båda hållen men jag lider verkligen med Rasmus som gjorde vad han kunde för att förbättra sina chanser. Hade situationen handlat om två herråkare hade den förmodligen aldrig lett till diskning. Herr- och damloppet är också två olika tävlingar och bör inte påverka varandra alls, vilket starkt talar för en separat elitdamstart.

Sammanfattningsvis tycker jag inte att Rasmus Ax borde ha diskats. Enligt mig fick han bli en syndabock för Vasaloppets ovilja att kritiskt granska sig själva och erkänna att de själva felat. Det går, som nämnts ovan, inte att förvänta sig att herrarna bara ska flytta på sig för att ge damerna fri väg. Det påverkar deras tävling på samma sätt som herrarnas spurt påverkar damernas. Skidåkning är inte fritt från incidenter och kommer aldrig att bli det heller. Taktik och positionering är del av sporten och igår var Katerina Smutna den som bäst positionerade sig för att få ett så bra läge i spurten som möjligt. Om positionering ska elimineras som faktor som kan påverka utgången av tävlingen måste det finnas ett spår för alla, något som förstås är ogenomförbart. Enda sättet att komma åt problemet är, enligt mig, att låta damerna starta 15 minuter för herrarna och låta dem göra upp på samma sätt som de får göra upp på exempelvis Årefjällsloppet. Det minskar kraftigt risken för att de olika tävlingarnas intressen krockar och ger en rättvis tävling för både herrar och damer.

När priserna delas ut

Ämnet som jag kommer att ta upp nu är känsligt. Innan jag går in i det vill jag förtydliga att jag i det här inlägget inte vill ställa mig på en viss sida utan snarare reflektera över ett ämne som varit uppe förr vid enstaka tillfällen men då lett till stora diskussioner. Ämnet i fråga är prispengar för herrar och damer i längdskidåkning.

De senaste åren har en klart befogad jämställdhetsdebatt tagit fart i längdkretsar. En av de klart mest synliga i den debatten har varit Maria Rydqvist som bland annat tagit upp skillnaden i att få barn mellan män och kvinnor inom sporten, där uppförbacken varit helt klart brantare för kvinnor. En annan punkt som varit på agendan är den skeva fördelningen mellan könen på styrande nivå inom svenska skidförbundet. En annan punkt som diskuterades vid Vasaloppet 2012 var priser.

Debatten den gången var befogad. Jörgen Brink slog nytt rekord på Vasaloppet och fick därmed en bil, utöver de pengar han fick för segern. Även Vibeke Skofterud slog rekord i damklassen. Hon fick dock bara prispengar för segern. Förklaringen var den gången att damerna fick en bil för banrekord på Tjejvasan. Efter ett tag ändrade sig dock tävlingsledningen och även Skofterud fick en bil.

Under långloppen i Sverige får herrar och damer lika mycket i prispengar. Då undertecknad bor i Östersund kommer jag därför att använda Jämtkraft Skimarathon som exempel. Här kommer jag att begränsa mig till klasserna H- och D21 elit. I båda klasserna delades det ut 8000 kr till segraren, 5000 kr till tvåan och 3000 kr till trean. Totalt 16000 kr/klass alltså. Lika för alla borde ju vara ledstjärnan här vilket det också är. Det blir dock skillnad om man slår ut det på varje deltagare i respektive klass. Utspritt på varje enskild deltagare av de 45 som gick i mål i H21 elit blir det ca 356 kr/man. Motsvarande siffra i D21 elit är 1000 kr/åkare, 16000 kr delat på de 16 tjejer som tog sig i mål.

Lägg ovanstående snittvärden på minnet! Om vi leker med dessa lite så kan vi komma fram till att herrarna med samma ”snittpeng” som damerna skulle få åka om totalt 45000 kr (45*1000 kr). Tar vi det åt andra hållet skulle damerna få åka om ca 5700 kr. Med det perspektivet ser det inte särkilt rättvist ut åt något håll. Det finns exempel, utan att här vilja nämna några namn, på långlopp där man praktiserat det ovanstående, om än med andra belopp och gett mer till herrarna. Det har dock ändrats och jag känner inte till någon tävling i Sverige som i dagsläget har olika prissummor för herrar och damer. Åtminstone inte till den totala prissumman.

Av ovanstående siffror kan vi konstatera att  det är betydligt hårdare att som herrelitåkare komma från tävlingen med en prischeck än vad det är för damerna. Jämför man med damklassen är man som elitåkare är näst intill garanterad att få pengar med sig hem, eftersom långt ifrån alla som åker i klasserna H21- och D21-elit kan definieras som elitaktiva skidåkare (definitionen av det begreppet lämnar jag utanför den här diskussionen).

Vad man skulle kunna göra istället för att få det mer jämlikt att praktisera det system som ibland används på traditionella skidtävlingar. Ett system där en viss procent av åkarna får pris. Situationen hade trots allt varit en helt annan för herrarna om exempelvis de 6 första fått prispengar, utan att för den sakens skull minska de pengarna som delas ut i damklassen. Skalan 8000, 5000 och 3000 kr utökas helt enkelt för herrarna. T ex att fyran får 2500 kr, femman får 2000 kr och sexan får 1000 kr. Varenda liten krona är värdefull för elitåkare som befinner sig under landslagsnivå och detta skulle kunna bidra till en bättre tillvaro för dessa och kanske även gynna den sportsliga utvecklingen genom mindre arbetstid (dvs vanligt jobb). Jag vill också tillägga att jag har full förståelse för att arrangörsklubbar inte bara kan slänga med pengar hur som helst. Av egen erfarenhet kan jag dock säga att det kan vara frustrerande att i herrklassen i vissa fall glida in 3 minuter efter segraren och endast vara 8 medan man med motsvarande tid efter segraren i damklassen blivit tvåa och därmed fått med några tusen kronor hem. Dessa differenser kan förstås också härledas till att damerna allt som oftast startar med herrarna. Situationen hade varit helt annorlunda om damerna fått sin egen start och därmed en mer jämn och rättvis tävling.

Summan av detta är dock att skidåkningen, liksom samhället i stort, inte är jämställt åt något håll. I Vasaloppet har grabbarna spurtpris vid varje kontroll medan tjejerna endast har vid Evertsberg. Samtidigt har tjejerna ett eget lopp och teoretiskt kan en tjej komma hem med två bilar om hon vinner både Tjejvasan och Vasaloppet på rekordtid, medan herrarna endast har en ”bilchans”. 100% jämlikhet i varje liten detalj är kanske också att sikta väl högt men naturligtvis borde vi ändå jobba mot det. Oavsett om det handlar om styrelse på förbundet eller om prispengarna de aktiva tävlar om.

Se upp till norrmännen!

Varje gång som en norrman bryter mot reglerna så går debatten och beskyllningarna högljutt här i Sverige. Norrmännen beskylls för att vara korrupta och ha allt för stort inflytande i den internationella längdskidåkningen. Jag ska inte säga att det inte är sant att de ibland kommer undan med oerhört diskutabla metoder, senast i Tour de ski då Therese Johaug slapp undan ett solklart straff för otillåten skejting. Många påstår att hon kom undan tack vare att hon är från Norge men händelseförloppet där är nog snarare ytterligare ett bevis på norrmännens sportsliga dominans just nu. Johaug kom inte undan för att hon är norska utan för att hon var med i tätstriden. Jag är övertygad att samma sak hade hänt om det var en åkare från en annan nation.

Faktum är att de som varit allra strängast i år med att följa upp regler är just norrmännen. Nu i söndags avgjordes stafetten i norska mästerskapen i Tromsø. Hela 16 lag blev bestraffade med 3 minuters tillägg för otillåten skejting och jag är tämligen övertygad om att ännu fler lag var nära att åka dit (videoupptagning på berörd kurva). ”Fusket” (jag är övertygad om att ingen medvetet skejtar) är så utbrett att det är svårt att hänga med i videoklippen. Här bör vi se upp till norrmännen som mig veterligen är de enda som verkligen följt upp löftet med strängare bedömning av just klassisk teknik. Under Intersport och Scandic Cup i Idre i december visade man till viss del att man tar löftet på allvar. Problemet är bara att man endast diskvalificerar åkare i seniorklassen, där 4 åkare åkte dit. I juniorklasserna stannade det med det i praktiken verkningslösa ”straffet” ”skriftlig varning”. Notera att jag här endast använder mig av herrklasserna som referens då det i damklasserna var oerhört få, om någon, som körde ovallat. Enligt rykten var det dock långt fler som använde sig av skridskoskär i backarna, medvetet eller omedvetet, än de som faktiskt blev bestraffade.

Den negativa tonen mot norrmännens inflytande i sporten förstärks även i media då man varje gång en norrman är iblandad i en diskutabel situation och klarar sig tar upp de många norrmännen inom internationella skidförbundet. Då media är de som förser TV-tittarna med skidåkning sprider sig dessa fördomar vidare och stärker ytterligare den negativa bilden.

Budskapet med den här texten är alltså att vi svenskar bör sluta se ner på norrmännnen och anklaga dem för att förstöra sporten. Tvärtom är de den nation som tagit reglerna på störst allvar och visat mod och till och med diskvalificerat segrare Det ger hopp om en rättvisare idrott där alla behandlas lika. Oavsett om åkaren slåss i toppen eller i mitten av fältet. Varför inte lära sig av dem som är bäst?

 

”När Kalla ryker i semin är det en bra sprintbana”

Jag har skrivit flertalet debattartiklar och krönikor där jag kritiserat sprintens utveckling. Jag har påpekat de långa banlängderna då de blivit allt för likt traditionell skidåkning. Men denna gång är jag positiv, för helgens SM-sprint i Piteå var just sprint – på riktigt! 


När jag provåkte sprintbanan i Piteå i fredags sa jag till några vänner att det inte kommer komma någon krönika här på skidzonen om just banan denna gång. Men jo, det blev så ändå, men denna gång i lite mer positiv ton.

Piteås sprintbana var både snabb och teknisk som dessutom var bred längs hela bansträckningen. Något som resulterade att det blev många positionsförändringar under hela loppet och i nästan varje heat blev det tight enda in på upploppet. Riktigt spännande för den stora publik (drygt 5000) som tagit sig ut till Lindbäcksstadion för att se på SM!

I herrfinalen såg Johan Edin ut att vara rökt redan halvvägs in i loppet, men Edin gjorde det många tror är omöjligt. Från 6e plats tog sig IFK-Moraåkaren sig hela vägen upp i spets, på en sträcka på kanske bara 100 meter. Jag stod och gapade och började skrika för mig själv: ”Kolla Edin” och sen höjde jag rösten ytterligare: ”Kolla Edin!!!”. Sen slutade jag på stutt när jag insåg hur många som istället vände blickarna på mig…. Hur som helst, sjukt imponerande!

Johan Edin, som var överlägset störst i fältet och som kanske behöver störst plats för att kunna åka fort, har betydligt svårare att göra en sådan manöver än en mindre åkare. Men han lyckades ändå på ett briljant sätt. Ett till exempel på att det gick att ta positioner enda in till slutet var segraren Karl-Johan Westberg som ”bara” låg på fjärde plats in på stadion. Att påstå att det inte gick att köra om på sprintbanan i Piteå, är ju totalt fel.

Banan handlade om taktik och snabbhet, och så klart även uthållighet. Och det är väl precis det sprint ska handla om. Att Charlotte Kalla blev utslagen i semifinalen, i ett SM, är bara ännu ett bevis på att detta var en bra sprintbana. Charlotte är och kommer länge vara vår skiddrottning, men hon är inte någon utpräglad sprinter.

Tack Piteå, er sprintbana är föredömlig!

SM tappar status

SM-veckan är i full gång och Piteå bjuder på fina tävlingar, som alla sänds live i SVT. Betydligt fler kommer till start i årets SM i Piteå än förra i Ånnaboda och arrangören blev dessutom tvungna att beställa in extra nummerlappar, glädjande! Men i skuggan av detta tappar SM-tävlingarna status när de bästa inte kommer till start – vilket är synd för skidsporten.

Stina Nilsson är inte ens närvarande i Piteå och efter dagens stafett beger sig även Ida Ingermarsdotter hemåt. Sveriges två bästa sprinters på damsidan kommer inte till start i lördagens svenska mästerskap, i just sprint. Tråkigt nog kommer heller inte Calle Halfvarsson och Emil Jönsson till start denna vecka, men på grund av sjukdomsproblem.

Statusen på SM är uppenbarligen inte riktigt som förr. Inför säsongspremiären i Bruksvallarna var Skidzonens Carl Olander inne på lite samma spår när han skrev ”När premiären är viktigare än SM”.

Tävlingarna blir förminskade när världsstjärnorna helt öppet går ut med att SM inte är viktigt i jämförelse med världscupen. Samtidigt ska Charlotte Kalla ha en eloge som planerat att åka samtliga distanser här i Piteå, när somliga struntar helt i SM. Och jag har så klart förståelse för det. Världscupen är viktigare. Och det är slitsamt för en åkare som Stina Nilsson att tävla och vara på resande fot under i princip varenda helg under vinterhalvåret. Men det är dåligt för sporten när de bästa inte finns på plats under Sverigemästerskapen.

Sm-tävlingarna tappar status. Sponsorer till nationella tävlingar vill snart kanske inte längre vara med på tåget och det är väl bara en tidsfråga innan SVT även dom drar i nödbromsen.

Jag har tyvärr ingen bra lösning. Kanske har du?

Det där med domare i skidåkning

Ja, jag vet att det inte är aktuellt och ”ugnsvarmt” men jag måste få ut min åsikt i det här. Tour de ski är avslutat och det blev till slut solklara segrar för två fantastiska skidåkare från Norge. Två skidåkare som visade att de kan prestera bra i alla olika former av skidåkning, oavsett om det handlar om distans, sprint, klassiskt eller skejt. Naturligtvis var ingen av dem såpass bra att de vann i alla discipliner men båda placerade sig högt i alla olika tävlingsformer.

För att det inte ska vara några tveksamheter så är de beskrivna skidåkarna Martin Johnsrud Sundby och Therese Johaug. Johnsrud Sundby var outstanding från första stavtag i årets tour medan Johaug pressade hårt ända till sista etappen av Ingvild Flugstad Östberg. Till slut var det dock inget snack om att Johaug var den starkaste och vann med 2 minuter och 20 sekunder. Frågan är dock; skulle hon egentligen vara 40 sekunder efter Flugstad Östberg till målet uppe på Alpe Cermis.

Det här handlar om det som hände under sprinten i Oberstdorf. I finalen för tjejerna kunde Johaug inte hänga med i starten och medvetet eller omedvetet tar hon skejtskär och är därmed ikapp finalfältet. Liknande situationer inträffade under ett av herrarnas heat. Niklas Dyrhaug och Maurice Manificat tog, frivilligt eller ofrivilligt, ett flertal skejtskär. Förseelser som de blev varnade för. Johaug gjorde samma sak och blev friad. Hade hon varnats hade fått 3 tilläggsminuter då hon sedan innan hade en varning.

I min värld borde hon självklart ha blivit varnad. Samma förseelse, samma straff. För övrigt är en varning för mig inget straff utan endast ett sätt att undvika just straff. Hur som helst, det som i början av vintern såg så positivt ut, att vi äntligen skulle få konsekventa och strikta domare, har nu ramlat tillbaka på ruta 1. Juryn i Tour de ski visar återigen att man inte är villig att diskvalificera åkare som slåss i täten och förtroendet för vår idrott försämras återigen. Samma sak har inträffat tidigare då Petter Northug endast blev varnad samtidigt som Daniel Richardsson blev kraftigt bestraffad för liknande förseelser. Skillnaden var att Petter slogs i toppen medan Daniel slogs lite längre ner i fältet.

Vår idrott har inte råd att förlora trovärdigheten för utövarna. Vi har historiskt sett förtroendeproblem i och med doping och därmed är det illa att domarna inte vågar behandla alla lika. Enligt media blev Johaug inkallad till juryn för att förklara sig. Det är sällan, om någonsin, den möjligheten finns i idrott utan domaren dömer och så borde det självklart vara här också. Anser domaren att Dyrhaug och Manificat bryter mot åkstilen och får varning för det ska Johaug naturligtvis också ha det. Hade det blivit så hade Johaug inte vunnit årets Tour de ski utan varit 40 sekunder efter om allt fortlöpt på samma sätt.

För att dra det till sin spets vann hon alltså genom att bryta mot reglerna (för att förtydliga; hon vann naturligtvis tack vare att hon först och främst är en oerhört bra skidåkare). Hade domarna dömt konsekvent skulle Flugstad Östberg ha vunnit årets Tour. Framöver får vi hoppas att FIS vågar ta tag i problemet och anpassar sin syn på regler efter hur skidåkningen ser ut idag, som de innan säsongen sa att de skulle. Annars har vi återigen en förtroendekris som på sikt kommer att skada vår idrott.

Fotnot: Situationerna i texten går att se genom följande länk: http://www.svt.se/sport/vintersport/i-normala-fall-ska-man-fa-gult-for-det-dar/

 

INSÄNDARE: Det största misstaget är att sluta försöka

INSÄNDARE: ”Varför är landslagsledningen rädda för att släppa fram hungriga talanger som viger sina liv åt sporten?”. 
Det undrar en ”Oförstående skidentusiast” som ifrågasätter Sveriges laguttagningar under säsongens världscuper. 

Svenska skidlandslaget står de närmaste säsongerna inför en svår uppgift. Efter att Johan Olsson valt att lämna den traditionella skidåkningen för långlopp och Anders Södergren tackat för sig så är det ett faktum att vi mött en kraftig generationsväxling. Det finns i dag inga åkare som kan ta vid där Olsson slutade. Samtidigt så är våra, just nu, mest namnkunniga åkare på herrsidan, Marcus Hellner och Calle Halfvarsson, helt ur form. Ingen av dom har presterat, varken som de själva vill, eller som det svenska folket förväntar sig. Våra grannar i väst gör inget för att vänta in oss. De har i år visat att de både har världens just nu bästa skidåkare både på damsidan, Therese Johaug, och herrsidan, Martin Jonsrud Sundby, samtidigt som de serverar en bredd med talangfulla och konkurrenskraftiga skidåkare som ingen annan nation kan mäta sig med. Hur skall svenska landslaget agera för att kunna mäta sig med Norge? Vill klara av denna generationsväxling så måste de unga åkarna få chansen att mäta sina krafter med de absolut bästa. På damsidan har åkare som Jonna Sundling och Sofia Henriksson fått chansen att visa vad de går för. På herrsidan har Jens Burman och Marcus Ruus från Utvecklingslandslaget fått chansen. Även sprint-talangen Oskar Svensson har fått testa sina vingar. Men landslagsledningen tycks vara rädda för att peta meriterade åkare som Hellner och Halfvarsson. Hellner valde, precis som i fjol, att göra sin premiär på hemmaplan i Gällivare istället för att mäta sig med övriga svenska eliten i Bruksvallarna. Han åkte under premiärhelgen ut i kvartsfinal i sprinten och slutade sjua på distansen. Halfvarsson har bråkat med sjukdomar under större delen av hösten och inledningen av säsongen. Trots att dessa svenska skidgiganter inte presterar på vad som förväntas, så tycks de har sina platser i laget bara dom själva vill. Under helgens världscuptävlingar i Toblach så var båda ovan nämnda herrar med i truppen. Halfvarsson tog sig inte vidare från sprinten och valde att inte ställa upp på söndagens 15km klassiskt. Hellner kom inte till start någon av dagarna. I bakgrunden av detta har vi åkare som ”dreglar” efter chansen att få dra på sig den vita landslagsdräkten och ge sig ut och visa vad de går för.

Förra helgen vann Falun Borlänges Oskar Svensson sprinten på Skandinaviska cupen i Finland och Borås SK:s Karl-Johan Westberg kom tvåa. Ändå får Svensson inte chansen på lördagens världscupsprint!!! Landslagsledning väljer istället att ställa honom på startlinjen under söndagens 15km klassiskt, där han har betydligt sämre chanser. Varför väljer man att göra så? Är det för att ledningen är rädda för att inte ge Halfvarsson en plats när han vill? Vill de inte att nya åkare skall få chansen? Några helger tidigare så gavs inte Westberg chansen att åka världscup, trots att han var bäste svensk på sprinten i Bruksvallarna och vinner sprinten på Sverigecupen i Idre. Motiveringen till den uttagningen är det nog fler än jag som gärna vill höra? Kanske anser ni mig vara naiv som tror att de nämnda unga grabbarna skall kunna leverera framskjutna placeringar i världscupen, istället för våra stjärnor som är ur form? Tolkar ni det så, då har ni rätt. Jag förväntar mig inga pallplaceringar eller för den delen topp 10 placeringar av någon av de yngre åkarna. Men jag är helt säker på att de aldrig(!) kommer att kunna placera sig i topp, om de inte får chansen att utvecklas och att mäta sig med de bästa. Om de inte får möjligheten att komma ut på världscupen och känna på atmosfären och acklimatisera sig, så kommer vi aldrig mer att kunna vara med och slåss om de ädlaste valörerna på ett mästerskap. Varför skall Hellner vara garanterad en plats på gamla meriter när vi har åkare som sliter dag in och dag ut för att få ”hans” plats? I år är ett mästerskapsfritt år och för många är Tour de Ski årets stora mål. Det är där de vill vara i form. Med det i bakhuvudet så blir jag smått frustrerad när jag läser att den åkare, som av Therese Johaug, anses vara det största hotet till segern på Touren, kanske skall hoppa av efter de inledande tävlingarna. Jag pratat om vår Silver-Stina, som i år visat att hon på allvar är att räkna med även på distans. Varför? För att då är det inga mer sprintar. Om nu så är fallet. Skall hon då ta upp en plats för de hungriga tjejer som står och knackar på dörren? Svensk längdskidsport är inte i det läget nu att vi kan låta de tidigare stjärnorna ha sina platser garanterade. Vi är i ett sådant läge att vi måste…. Nej, tillåt mig korrigera förra meningen. Vi har ett ypperligt tillfälle att låta de unga åkarna få chansen att pröva på, att vänja sig, vid världscupen. Det är inga mästerskap i år och inte ens våra stjärnor kan mäta sig med de bästa Norska åkarna. Varför är landslagsledningen rädda för att släppa fram hungriga talanger som viger sina liv åt sporten? Låt oss tänka ett steg längre. Om de åkare som står och knackar på dörren och ber om en chans att får tävla i världscupen ges chansen, så kommer nästa led med åkare att få sin chans i den skandinaviska cupen (cupen under världscupen). Vi har hamnat i en ond cirkel där landslagsledningen slår krokben på sig själva. Det finns ett utmärkt läge att tänka långsiktigt och kanske kunna matcha både Norges bredd och spets inom ett par år. Jag är dock övertygad om att vi inte kommer att göra det om landslagsledningen fortsätter att ha sina gamla favoriter sittandes på platser som de inte utnyttjar, platser som andra slåss för. Jag hoppas och ber landslagsledningen att ge de unga talanger som nu har möjligheten att utvecklas och att ni inte skall vara rädda för utveckling!

/ Oförstående skidentusiast

Vad tycker du?

”Det är fullkomligt orimligt”

Under helgen genomförs säsongens första Sverigecup på Idre Fjäll. Idag var det sprint på schemat och som så många gånger förr var banlängden orimligt lång. 

Johan Edin vann dagens prolog på en fullt rimlig tid, 3 minuter och 20 sekunder. Marika Sundin vann damernas på 4,03, vilket däremot är alldeles för långt (Nämnvärt här är dock att det ska ha kommit stora mängder snö i samband med prologen vilket såklart påverkat åktiden). Hur som helst, en orimligt lång bana för damseniorerna kan man tycka. Men det som är absolut mest anmärkningsvärt i detta är dock att damjuniorerna åkte exakt samma distans. 17-åringar, som går första året på skidgymnasiet och som förra året åkte Folksam cup – ja dom åkte samma bana. Maja Majbaeck vann prologen i D 17-18 på tiden 4.08, med hela 10 sekunder till tvåan.

Banan var 1,5 kilometer lång i relativt tuff terräng. Den som gick till final fick åka fyra gånger precis som vanligt – prolog, kvartsfinal, semifinal och final. Då kan man räkna ut, oavsett om man är talanglös i matte eller inte, att det blir sex kilometer totalt. Sex kilometers åkning i absolut maxfart. Till råga på det blir det också nervarvning och uppvärming mellan varje heat som är en jädrans påfrestning.
Summa summarum, distansåkarna gynnas och de som kanske valt att fortsätta åka skidor tack vare sin snabbhet, har ingen vidare nytta av den. Så klart du har nytta av att vara snabb men det är inte i snabbheten det längre avgörs, det är uthålligheten även i sprint. Och så har det varit ett par år men det måste väl finnas någon gräns.

I morgon står det distans på schemat, fri stil för samtliga klasser. För damjuniorerna gäller fem kilometer, alltså en kilometer kortare än för de som gick till final i dagens sprint. Ska det verkligen vara så? Det är för mig fullkomligt orimligt.

Jag har sagt det förr och jag säger det igen: Gör sprinten större, inte längre!

Läs också ”Gör sprinten större, inte längre”

När premiären är viktigare än SM

Idag skriver vi torsdagen den 19/11 2015 och det är mindre än ett dygn kvar till den svenska skidsäsongen drar igång. Många är det, inklusive undertecknad, som lagt ner åtskilliga timmar i skog, på asfalt och till viss del även på snö. Alla är spända och laddade inför den stundande säsongen och oerhört många har tagit sig till Bruksvallarna för att vara med i vinterns första tävlingar. Här ser vi något som är lite skevt.

84 åkare, registrerade i svensk förening, är anmälda i H21 på lördagens 15 km i fri stil. I D21 är den siffran 39 anmälda åkare. Jag begränsar mig här till seniorklasserna och väljer att inte räkna med juniorerna här. Av samma anledning tittar jag inte på fredagens startlistor eftersom det inte är uppdelat junior och senior där. I vilket fall som helst, med ovan redovisade siffror i åtanke ska det sägas att antalet anmälda till skiathlon-loppen på SM i Örebro föregående vinter i H21 var 68 och i D21 39 (åtminstone samma antal anmälda). Notera att jag då inte har räknat bort eventuella junioråkare från startlistorna så siffran kan alltså vara ännu lägre.

Vad kan vi ta med oss av detta? Det uppenbara svaret på frågan är att det är fler som åker premiärtävlingarna i Bruksvallarna än vad som senare ställer upp på SM, i alla fall i herrklassen.

För att vara ärlig och analyserande ska det tilläggas att vissa av de åkare som ställer upp i Bruksvallarna kan vara upptagna på annat håll, exempelvis Ski Classics. Faktum kvarstår dock att många ”anser” att det är viktigare att tävla i november än att vara med på SM, den största, åtminstone enligt det internationella rankingsystemet, tävlingen vi har i Sverige.

Se inte detta som att min åsikt är att vi bör ta bort Bruksvallsloppet! Tävlingen finns trots allt av en anledning. En anledning som heter världscupsuttagningar. Däremot är det så att andelen åkare som är aktuella för detta ändamål endast är en bråkdel av det antal svenska åkare som i helgen gör sina första tävlingar för vintern.

Starten av skiathlon-loppet under SM i Umeå. Under samma lopp under 2015 års SM var det färre som var anmälda än antalet anmälda till preimärtävlingarna. Foto: Carl Sandin/Bildbyrån
Starten av skiathlon-loppet under SM i Umeå. På samma lopp under 2015 års SM var det färre som var anmälda än antalet anmälda till premiärtävlingarna.
Foto: Carl Sandin/Bildbyrån

Jag kan uppleva det som en aning hetsigt, särskilt med åtanke av att vissa endast varit på snö någon vecka. En hets som inte blir mindre av att  SVT målar upp tävlingarna som om de vore vinterns viktigaste, i och med att det är just första tävlingarna. Av den anledningen kan man ifrågasätta varför man väljer att sända just dessa tävlingarna. Vi har ett svenskt mästerskap på 5 och 3 mil som knappt nämns på Sportspegeln. Ta t ex vinterns 5- och 3-mil i Kalix. Fantastiska tävlingar med bra publiktillströmning på stadion och folk utmed banan som grillade och njöt av solskenet och vårvintern. Varför visas inte dessa tävlingar upp? Varför prioriteras öppningstävlingarna som avgörs med, åtminstone ibland, grått novemberväder och halvtaskiga banor? Vem har för övrigt sagt att det ena måste utesluta det andra?

Vi har även en annan aspekt i det hela. Bredden på ett SM försämras när folk väljer att avsluta träningssäsongen i förtid, ungefär i månadsskiftet oktober/november för att vara formtoppade i mitten/slutet av november. Formtoppade för tävlingar som i slutändan inte betyder någonting för majoriteten, mer än att de påverkat deras placering i ett aningen missvridet internationellt rankingsystem. Jag vill påstå att skillnaden mellan botten och toppen på SM hade varit mindre om åkare hade fokuserat mer på SM istället för att ta 15-20% (procentsats uppskattad på en höft, just to prove a point!) fokus och lagt det på premiären. Det hade också lett till mer kvalitativ träning i slutet av barmarkssäsongen. Istället för att snurra på en snö/bark/grus-slinga på ca 2,5 km på Idre fjäll och genomfört halvbra träningspass hade man kunnat köra riktigt hårda och kvalitativa elghufsintervaller på hemmaplan. Säsongen är lång och i de allra flesta fall får man tid till att hitta skidkänslan innan de viktiga tävlingarna drar igång, på nationell nivå Intersport Cup och SM.

För att vända på resonemanget. Jag har största respekt för de åkare som känner att de utvecklas av att tävla. Tävling är bästa träningen brukar det ju heta. Frågan är dock om det är läge att tävla när man  endast varit på snö i en vecka, något som är fallet för många aktiva, om ens det.

Hur som helst! Som avslutning vill jag klargöra en sak. Jag ser med stor glädje fram emot helgens tävlingar. Det är riktigt inspirerande att säsongen drar igång och jag kommer att följa tävlingarna med stor spänning på TV. I alla fall i den mån jag hinner. Eventuellt måste jag dra ut på eftermiddagspasset innan D21 är färdiga för att göra det jag kan för att vara i bästa form under SM i Piteå i slutet av januari.

Att diskvalificera, en uppföljning

Den 7/11 skrev undertecknad en text om att längdskidåkningen lider av rädsla för att, i varje fall som det verkar, följa sina egna regler och diskvalificera åkare när de bryter mot dessa. Texten handlade om det som fått stå som måltavla för detta mönster, nämligen otillåten skejting under klassiska lopp.

Under helgen drog skidsäsongen 2015/2016 igång med tävlingar ibland annat Beitostölen i Norge. Kanske hade arrangörerna och framförallt domarna läst texten om att våga vara hårdare i bedömningen för redan under fredagens inledningstävlingar över 10 och 15 km i klassisk stil diskades tre åkare. Skämt åsido så hade man från internationella förbundets sida kommit med förvarningar om att man under den nyligen påbörjade säsongen skulle vara hårdare i just bedömningen av klassisk stil och det märktes verkligen när man diskar den solklara vinnaren Martin Johnsrud Sundby och tre andra för att de tagit otillåtna skejtskär, alla på samma ställe. En positiv och förtroendeingivande handling av domarna som visar att man respekterar regler och inte gör skillnad på folk och folk. Något som man dessvärre har gett sken åt under tidigare säsonger. Som en liten fotnot ska det dock tilläggas att Sundby självklart hade vunnit ändå, även om han inte tryckt till med ytterskidan i den aktuella kurvan. Han är i nuläget ett nivå bättre än konkurrenterna.

Nu till dagens reflektion. Varför har diskussionerna om ”tjuvskejt” ens blivit en debatt? Vad är det som har lett till att skidvärlden efter i princip varenda tävling i klassisk stil, framförallt i långloppscupen Ski Classics, beskyller flera åkare för att ha använt sig av otillåten teknik?

Förmodligen finns det flera svar på frågan. Det som ägnas mest uppmärksamhet här är den stilutveckling som har ägt rum sedan första halvan av 1900-talet. Om man tittar på bilder från de första Vasaloppen under 1920-talet så hade man oftast endast ett spår att åka i. Det spåret gick ofta rakt ut i skogen med lös snö direkt på sidorna. Hade man på den tiden försökt skejta hade man fastnat med skidan och ramlat. Att åka med skidorna rakt fram var med andra ord det enda sättet som var praktiskt möjligt.

I takt med att tiden går utvecklades vår idrott. Under 1950-talet var det, åtminstone under de stora tävlingarna, betydligt mer hårdpackade spår även om det naturligtvis inte är i närheten av dagens ”betongspår”. Går man ytterligare 10 år framåt och ser på videoupptagning från femmilen under OS i Innsbruck 1964 kan man se Sixten Järnberg ta något som liknade skejtskär under upploppet.

Under 1970-talet började amerikanen Bill Koch att ”enbenskejta” och jag vill påstå att det är här som dagens problem grundar sig. Längdskidåkning börjar nu att dela upp sig två olika stilarter. Det kommer dock dröja slutet av 1980-talet innan man helt delar upp det i klassisk stil och fristil. Dessutom avgörs tävlingarna härifrån och framåt på spår som är så pass väl preparerade så att det går snabbare att åka med skidorna lätt i sidled, alltså skridskoskär. Skidåkningen har numer två stilarter att ta hänsyn till.

Här är problemet som vi brottas med idag och kanske också börjar besegra. Enligt mig beror oviljan att diskvalificera vi hittills sett på att det finns en ovana att diskvalificera för brott mot stilart. Skidåkare har diskvalificerats under alla tider men då har det exempelvis handlat om otillåtet skidbyte, som under Vasaloppet 1982. Nu ställs domarna inför andra typer av regelbrott men det handlar alltså om stilartsbrott.

Under många år har man från domarhåll legat efter och därför växte problemet till de nivåer mans sett hittills. Hade man redan på 1980-talet börjat diska folk tror jag inte att vi hade pratat om tjuvskejt idag och då hade kanske stilindelningen varit än tydligare än vad den är idag. För att använda simning som exempel igen så ska det nämnas att simsättet fjärilsim utvecklats från bröstsim. De har samma ursprung men genom stilartsbestämning har de tagit olika riktningar. Kanske är det just det vi ser början av nu inom längdåkning, även om det kanske borde börjat redan för 25 år sedan. Vad detta leder till går bara att spekulera i. En möjlighet är dock att vi får en tredje stilart. Stilarten stakning, särskild från klassisk skidåkning.

Vallarna lider när vi glider

EU har kommit med nya direktiv gällande det hälsoskadliga ämnet fluor – Något som eventuellt kommer att påverka skidsporten. ”Det råder stor förvirring gällande läget” skriver NRK om det nya förbudet, som kan komma innebära ett förbud mot fluorvallor redan efter årsskiftet.
”FIS bör prata om det med en gång”, säger Knut Nystad, vallachef i Norge. FIS borde ha pratat om detta för länge sedan, säger jag.  

Hälso- och miljöeffekter av vallor innehållande fluor har diskuterats i media förr. Redan 2011 uppdagades riskerna med just fluorvallor och då hamnade vallarna i fokus. Ett forskningsarbete från Örebro universitet visade då att Sveriges landslagsvallare hade över 250 gånger förhöjda halter av det giftiga fluoret i kroppen. Foster- och leverskador är bara några av de negativa effekter giftet kan ha på människor.

Efter Birkebeinerrennet 2013 kom fluorvallan på tal igen. Då hade Bioforsk, ett norskt forskningsinstitut, upptäckt höga fluorhalter längs med bansträckningen. De menade att fluoret i snön smälte ner i bäckarna som slutligen hamnade i dricksvattnet. Erik Joner på Bioforsk skrev då att Fluorvallan borde förbjudas på loppet.

Den ekonomiska aspekt gällande fluorvallor ska också nämnas. Klubbarna har olika möjligheter att förse åkarna med det bästa materialet och just fluorvallan är allt annat än billig. Tillhör man en klubb eller familj med sämre ekonomi så förstår ni själva vad följden blir. Skidåkning kommer alltid att mer eller mindre vara en materialsport. Men att få bort en högst skadlig produkt, som bidrar till både hälsoproblem och mer orättvisa förhållanden, ser jag som en självklarhet.

Lösningen är enkel: Det är väl inte svårare än att man förbjuder skiten, för jag tycker det är skit. Vad är egentligen problemet? Vi har faktiskt inga världsrekord att ta hänsyn till, som till exempel friidrottare eller simmare skulle drabbas av vid en liknande materialförändring.

De yngre får större chans att få likvärdigt material samtidigt som vallarna slipper förstöra sin hälsa. Kan man kontrollera om folk har dopningspreparat i kroppen så tror jag det går att hålla koll på vallningen också. Stickprover i vallabussarna och skyhöga straff. Dessutom är det ju ganska lätt att se om någons glid sticker ut.

Ärendet har inte tagits upp inom FIS än, men Norges vallachef Knut Nystad säger att ”FIS bör prata om det här med en gång”.

Du har rätt Knut, men FIS borde ha pratat om detta för länge sedan. Då hade kanske både du, din och min pappa, eller mamma för den delen, sluppit riskera hälsan bara för att vi båda skulle ha lite bättre glid.

Fluor, no more!

Fotnot: Huruvida EU:s förbud kommer påverka skidsporten är ännu inte klart, lika så när förbudet i sådana fall införs.

Att diskvalificera

Den texten hade jag egentligen tänkt lägga ut i samband med premiärtävlingen av Visma Ski Classics. Däremot inträffade en situation på SM i simning som gjorde att jag blev tvungen att ta det här nu medan ämnet är aktuellt, om än i en annan idrott men högst relevant för vår. Det handlar om diskningar vid regelbrott.

I varje fall inom svensk skidåkning går debatten högljudd om den utbredda och otillåtna skejten i långloppscupen Visma Ski Classics. Trots solklara fall av regelöverträdelser vad gäller den klassiska tekniken har vi inom längdskidåkningen sällsynt svårt att diskvalificera åkare. Särskilt om den regelbrytande åkaren slåss i toppen. Detta gäller inte enbart skejtskär under klassiska tävlingar utan även sådana fall som att åkare bryter banmarkeringar, för att nämna ett exempel.

Nu hoppar vi in på simningen. Just nu pågår kortbane-SM i Helsingborg. Igår inträffade en händelse som vi sällan, näst in till aldrig, ser i skidåkningen. Nämligen det att första tävlande i mål diskvalificeras. Sarah Sjöström tjuvstartade och blev diskvalificerad. Segrade gjorde istället Therese Alshammar som var tvåa i mål. Tjänade Sjöström på tilltaget? Ja, självklart gjorde hon det! Hade hon vunnit även utan tjuvstarten? Den sannolikheten är stor, ja!

Nu går vi in i vår idrott. Jag använder som exempel förra säsongens Årefjällsloppet, där man hade fem varningar med motiveringen ”Violation of classic technique”. Med andra ord, åkaren har överträtt gränsen för klassisk teknik och använt sig av skejt. Varför diskvalificeras inte dessa? Ett regelbrott är ett regelbrott och dessa bör bestraffas om vi ska kunna skapa förbättring där man håller sig till den tillåtna tekniken. Vad är argumentet att skejtskär i klassisk teknik inte ska leda till påföljd mer än varning? Har det att göra med att man enligt reglerna inte blir bestraffad om regelbrottet inte påverkar tävlingen.

Anders Aukland till vänster slutar trea i Vasaloppet 2013. Under Årefjällsloppet 2015 blev han varnad för brott mot den klassiska tekniken. Foto: Bildbyrån
Anders Aukland till vänster slutar trea i Vasaloppet 2013. Under Årefjällsloppet 2015 blev han varnad för brott mot den klassiska tekniken. Foto: Bildbyrån

Jag vill därför ställa frågan: På vilket sätt påverkar inte ett sådant tilltag som tjuvskejt tävlingens utgång? Visst, det kanske inte har en direkt påverkan på ställningen i den aktuella tävlingen men trots det har åkaren brutit mot reglerna. Är inte det anledning nog?För att återigen jämföra med simningen. Simning är en sport där man aldrig tvekar att diskvalificera deltagare så länge det är motiverat. Detta börjar i tidig ålder. Jag ska ge ett exempel…

Innan undertecknad började på skidgymnasiet kombinerade jag skidåkningen med just simning. När jag fyllt 12 år skulle jag för första gången få tävla. Jag hade arbetat mig igenom alla undergrupper där man lär sig behärska de fyra simsätten och var nu redo. Min första tävling i livet var i Alingsås, hösten 2002. Första grenen var 100 meter bröstsim, låt oss säga att jag hade bana 2 i heat 3. Jag simmade igenom loppet, satte ett präktigt personligt rekord och klättrade upp ur bassängen, oerhört nöjd. Belåtenheten utbyttes dock snart till besvikelse. När nästa heat startat ropades det ut av speakern: ”Vi har en diskvalficering i heat 3. Bana 2 diskvalificeras för felaktiga bentag!”

Brutalt kanske man kan tycka. Detta är dock standard i simning. Man diskvalificeras redan i tidig ålder om det är motiverat. Mitt personliga rekord var alltså ogiltigt, min första tävling i livet blev en ”DSQ”, jag var 12 år gammal! Anledning felaktig teknik, där mina ben inte varit jämna, vilket gör bentagen påtagligt lika frisimsspark (crawl för den oinsatte). Efter det ägnades en stor del av bröstsimsträningen till att rätta till den teknikbristen. Visst, jag blev diskad av samma anledning vid senare tillfällen också men efterhand blev det betydligt mer sällsynt. Samma problem hade jag också i fjärilsim där det en gång till och med ledde till att jag fick hela laget diskvalificerat i en lagkapp.

Fjäril
Undertecknad under ett lopp i fjärilsim. Flera gånger ledde felaktiga bentag till diskvalificering i grenen.

Hade jag i samma ålder börjat skejta under en klassisk tävling hade det förmodligen inte hänt någonting, mer än att tränaren och kanske mina föräldrar sagt åt mig att jag inte fick göra så. Men diskvalificering hade jag med all sannolikhet sluppit, med motivationen: ”Nej, det är alldeles för hårt att diska i så låg ålder”.

Rädslan vi har i skidåkningen mot att bestraffa regelbrott är naturligtvis inte bra för vår idrott. Vad ger det för trovärdighet då man inte följer sina egna regler. Nu har man dock från FIS sida börjat röra sig i frågan och plockat bort kravet på videobevis för att diskvalificera. Nu räcker det alltså med en domares vittnesmål och risken att åka dit är väsentligt högre om man vågar följa sina egna regler.

Jag är övertygad om att Sarah Sjöström inte ifrågasätter beslutet att diskvalificera henne. Frågan är, kommer vi få se samma sak i skidspåren i vinter, dvs att åkare kan diskas utan att det blir enorma diskussioner och bråk om beslutet? Om svaret på frågan är ja så kommer vi få en mer rättvis och trovärdig sport. Om svaret är nej har vi enorma problem med respekten för regler. Vi vill inte ha en idrott där de aktiva betraktas som småfuskare av publiken. Jag är dock positiv och är övertygad om att vi kan skapa förändring och respektera våra egna regler. Både för en rättvisare tävling och för att publiken ska kunna se en ärlig kamp.

Bidrar vi till tidig selektering?

Den här texten är inte skriven för att visa att jag har rätt och andra har fel. Texten är mer skriven ur en reflekterande synvinkel. Ämnet? Tidig satsning och/eller toppning.

Inom lagsporter, som t ex fotboll och ishockey, är detta en vanligt förekommande diskussion. När är det lämpligt att börja toppa ett lag? När anses ungdomarna vara så pass mogna och nått en så pass hög ålder att man kan urskilja de som har fallenhet för den aktuella idrotten?

SISU idrottsböcker har en bok med titeln ”Talangutveckling”. Som titeln förevisar så handlar det om hur man utvecklar en talang från barnaålder upp till seniorelit. Som många andra framkommer här att det före puberteten är oerhört svårt att se vilka som är talanger. Puberteten har stor påverkan på en människa och först efter den, då personen växt färdigt, kan det vara motiverat att börja selektera. Vi pratar här om en ålder kring 15-16 år, senare är också vanligt förekommande. Inom ishockey har TV-pucken ofta stått som symbol för tidig selektering och många kritiska röster höjs om hur den bidrar till att icke-uttagna slutar med ishockeyn. Vissa anser även att den bör läggas ner, med argumentet att det på det sättet får fler att hålla på och därmed öka bredden i svensk ishockey samt att det i den åldern är omöjligt att se vilka som är framtida toppspelare.

Inom fotboll är det vanligt med akademier, där lag (ofta lag med herrseniorlag i Allsvenskan) selekterar i lag ibland 12-åringar. Med bakgrund i vad SISU tar upp i ovan nämnda bok är det inte svårt att se det motsägelsefulla i dessa arbetsmetoder.

Hur gör vi inom skidåkningen? Vi är ofta snabba med att lyfta fram oss själva som förebilder för hur träning och föreningsverksamhet ska fungera. Men här vill jag göra en reflektion.

En av de största och mest prestigefyllda ungdomstävlingarna i Sverige heter Folksam Cup. Tävlingen är för killar och tjejer i åldrarna 15-16 år. Man tävlar inte för sin förening utan för sitt distrikt. Jätteroligt och det är kul att få representera något större, som sitt distrikt. Dilemmat är bara att varje distrikt får skicka max 16 åkare, 4 åkare per klass. Det här upplägget har mig veterligen aldrig ifrågasatts. Vad händer med de åkare som inte blir uttagna? Slutar de? Kämpar de vidare? Släcks drömmen där och då? Är det lämpligt att begränsa antalet åkare per distrikt i den åldern?

Den andra ungdomstävlingen där åkaren representerar sitt distrikt heter ICA Cup, tidigare Kalle Anka-cup. En tävling förmodligen än mer klassisk än Folksam Cup. Här är det 13/14-åringar som kämpar i spåren. Fler skillnader? Varje distrikt skickar valfritt antal åkare, med andra ord ingen selektering på det sättet, även om skillnader garanterat förekommer mellan distrikten.

Reflektionen blir då: är det lämpligt att selektera bland ungdomarna inför Folksam Cup? Ska vi släppa antalet åkare fritt även där? Anser vi att åkarna har nått en ålder där man kan urskilja de som blir riktigt bra och de som inte blir det? Har vi i svensk längdskidåkning en bredd på ungdomssidan att vi har råd att åsidosätta vissa i den här åldern? Precis innan man eventuellt ska till skidgymnasiet. Bara en tanke…

Fotnot: Personerna på bilden har inget med texten att göra

”Är det bara kvinnor som får barn?”

”Är det bara kvinnor som får barn?” – Den frågan ställer sig skidåkaren Hanna Slotte på sin blogg där hon i ett inlägg ifrågasätter medias hantering av elitidrottares föräldraskap – nu senast Marit Björgens graviditet. 
– Jag blir förbannad när det inte är samma självklarhet för kvinnor och män att utöva sport, säger Hanna till skidzonen.se. 

Under de senaste veckorna har vi kunnat läsa om Marit Björgen och Kikkan Randall som båda väntar barn. Vinklingen i media har varit: vilka problem som kommer uppkomma kring barnafödandet och hur satsningen kommer att påverkas. Flera av våra manliga stjärnor har också fått barn på senare dagar, men vinklingen där är inte detsamma menar Hanna.

”Eldar Rønning, Robin Bryntesson, Marcus Hellner och Chris Jespersen, alla har de en sak gemensamt, förutom att de är skidåkare allihop så har de även lyckats med den fantastiska bedriften att sätta barn till världen. Hur kan det ens vara möjligt att ingen av dessa pappor har fått en enda fråga om deras nya situation? Låt mig omformulera detta; varför har de inte fått en enda fråga som har handlat om deras papparoll vs. idrottskarriär i ett ifrågasättande perspektiv, om de kommer kunna fortsätta med sin karriär. Inte ett enda reportage om den nya vardagen de ställts inför, inget ifrågasättande eller funderingar kring den fortsatta satsningen om den kommer kunna fortgå som vanligt” skriver Hanna Slotte på sin blogg.

I media skrevs det en hel del om Johan Olssons VM-uppladdning. Johan valde att under en längre tid hålla sig ifrån sina barn för att minimera sjukdomsriskerna. I Hannas blogginlägg ifrågasätter hon just hur detta uppmärksammades i tidningarna. Hon ställer sig också frågan om det hade varit efter samma premisser om det vore en mamma det handlade om:

”Johan Olsson målades upp som en hjälte efter VM och uppladdningen där han var ifrån sina barn under en lång period. En liten tanke – hur hade det sett ut om han hade varit en skidåkande mamma istället? Hade hon blivit hyllad på samma sätt? Eller rent utav blivit ifrågasatt om sitt föräldraskap. Johan Olsson har aldrig fått höra att han är en dålig pappa, men hade detta varit ombytta roller kan jag garantera att han hade fått höra att han var en bedrövlig mamma som övergav sina barn”.

Jämställdhet är ett återkommande ämne på bloggen ”Full av liv”, denna gång just kopplat till skidåkningen. Och det är ett ämne Hanna verkligen brinner för.
– Jag blir förbannad när det inte är samma självklarhet för kvinnor att utöva sport och det är så mycket lättare att vara en dålig mamma än en dålig pappa, säger Hanna till skidzonen.se.

Läs hela blogginlägget HÄR.