Carl Quicklund - Foto: Bildbyrån

Landslagsåkaren Carl Quicklund väljer att avsluta sin skidkarriär. Detta meddelande han under fredagen på sin hemsida.

 

Så här skriver Carl om beslutet på sin hemsida:

Det är många val man måste göra i livet. Val som både på kort och lång sikt påverkar vardagen.
Mitt första riktigt stora val var då jag, 14 år gammal, bestämde mig för att välja skidåkning före fotboll. Ett val som då inte var enkelt men ändå naturligt.
Idag står jag åter inför ett beslut, ett val som i allra högsta grad kommer påverka mitt liv och vardag.
Jag väljer nu att avsluta min skidkarriär, jag lägger tävlingsskidorna på hyllan, som det så fint heter.
För de flesta kanske detta kommer som en blixt från en klar himmel. Men för mina närmaste kommer det nog inte som en överraskning, de både förstår och stöttar mitt beslut.

Skidåkningen sliter otroligt mycket på kroppen, både fysiskt och mentalt. Jag har gjort fyra operationer på drygt tre år. Dels har jag topererat bort en lös benbit i knät, dels har jag opererat båda hälarna och till sist ett ljumskbråck. Nu har jag stora problem med syretillförseln i en arm vilket leder till syrebrist och domningar. Detta kände jag för första gången redan 2007. Problemet har kommit och gått och det har definitivt påverkat mitt tävlande. Jag har inte kunnat vare sig åka helt avslappnat, ej heller fått ut kraften i den klassiska åkningen. Jag har verkligen gått till botten med detta och provat allt. Man kan tyvärr inte sätta fingret på vad som är orsak och fel.
Jag har alltid varit noga i mina träningsförberedelser och mina träningspass har alltid haft ett syfte.
Återhämtningen med mat och dryck, sömn och vila har också varit en viktig ingrediens i min satsning. Under en längre tid har jag tränat med ”handbromsen” i vilket har varit extremt jobbigt och frustrerande. Nu när operation åter är enda utvägen har jag bestäm att kliva åt sidan.

Att jag skulle bli en vinteridrottare var nog en stor överraskning för många. Jag var liten och smal, frös ofta och gillade inte tävlingsmomentet. Jag ville hellre sitta inomhus och byggde modeller eller leka med ”warhammer”, gärna med lite musik i bakgrunden.
Men hur det än blev lockade mamma och pappa med mig ut i skidspåret. En gång i veckan blev två och med tiden blev det en vardag i min uppväxt. Och med leken i fokus blev det också både enklare och roligare. Skidåkningen blev en naturlig del i mitt liv.
Kompisarna jag fick i klubben är fortfarande mina vänner idag, vilket jag idag uppskattar mycket.

Jag, till skillnad från min talangfulla bror, var väldigt liten. Det tog till 8:e klass innan jag började växa riktigt. Men då gick det fort och då kom också resultaten. Mitt intresse för skidåkning blev total.
Min bror gick ut skidgymnasiet i Sollefteå 2008, vilket var en perfekt timing för mig. Jag sökte dit, kom in, tog över lägenhetsnycklarna och allt föll på plats. Det var bara att följa Oscars fotspår.
Mina år i Sollefteå var en otroligt lärorikt. Eftersom jag då flyttade hemifrån som drygt 15-åring så lärde man sig snabbt att ta hand om sig själv. Jag kan idag också se tillbaka på de tre åren med glädje. Även om man haft några tuffa fajter med både tränare och elever så inser man att man själv inte alltid hade rätt, som man kanske då trodde. Men man mognar och man lär sig. Jag tycker att Bengt Stattin, P-O Andersson och Tony Gustafsson gjorde ett bra jobb. Utbildningen var hård och rättvis men efter tre år bestämde jag mig för att kopierade min bror Oscars upplägg. Jag slutförde mina studier och flyttade hem.

Många minnen har verkligen satt avtryck. Speciellt minns jag ett klubbmästerskap på ÖSK, jag var 10 år gammal. Pappa hade skyndat sig hem från jobbet för att fixa mina skidor. Med fem minuter kvar till start tog nervositeten över helt och jag bara gick därifrån. Jag var livrädd för att starta med andra, då kunde ju alla se hur man låg till. Jag lämnade startlinjen och gick och satte mig i bilen. Pappa kom springande och försökte få mig att starta. Men efter en stund såg pappa att läppen började guppa, Det var lönslöst. Det blev tyst, sedan åkte vi hem.
Jag har också ett juniorminne som sticker ut lite extra. JSM i Borås. Jag gick in med målet att ta tre individuella guld. Ett högt ställt mål, men rimligt då mina resultat under säsongen varit bra. Jag nådde inte mitt mål, det blev ännu bättre. Tre individuella guld, två lagguld och ett stafettguld innebar sex guld av sex möjliga. Det är ett rekord i svensk skidåkningen som jag är mycket stolt över. Ingen kan slå det resultatet, bara tangera det. Vi får se hur länge det tar innan någon gör det.
Om jag också ska plocka ut tre seniorminnen så blir det dels Kanadaresan, dels Tour de Ski x2 och självklart hemma- VM i Falun 2015.
Världscupen i Kanada 2012/2013 blev mina första riktiga världscupstarter. Hela den resan och vistelsen var helt otrolig. Vi bodde en vecka i Silver Star som uppladdning, klassisk uppladdningsmark med otroliga spårsystem i en fantastisk miljö. Sagolika vyer, något jag aldrig upplevt tidigare.
Tävlingsspåren i Canmore är nog en de jobbigaste spåren jag tävlat på. Hela touren var en erfarenhet utöver det vanliga. Tävlingar och kamratskap när det är som bäst. En oförglömlig bankett avslutade vistelsen ”over there.”
Tour de Ski var också en fantastisk upplevelse. Där får du verkligen vara med om djupa dalar av besvikelse, men också höga toppar av lycka och glädje. Ja, backen uppför sista dagen är superjobbig.
Kronjuvelen i min karriär är VM i Falun 2015.
Jag gick in i den säsongen med ett enda mål. Det var att få köra VM i Falun.
På förhand visste jag att det skulle vara väldigt svårt att ta en plats på distanssträckorna. Det blev istället en satsning med fullt fokus på sprinter. Under hela säsongen var målet en plats i sprintlaget. Det var en tuff resa. I min uppladdning reste jag, på egen bekostnad, och laddade på hög höjd i Livigno. Allt för att nå mitt mål. Jag nådde mitt mål, blev uttagen och satte kosan mot Falun.
Natten innan sprinten mådde jag otroligt dåligt. Jag sov kanske 2-3h totalt. Jag var så rädd att vara dålig, att inte lyckas nu när jag hade tagit mig ändas hit. När jag sprang bakom Petter Northug under läktarna, på väg fram till prologstarten kändes det som man skulle ut på sin egen avrättning. Med tre minuter kvar till start kände jag att ” jag pallar inte… jag skiter i det här”. Jag tänkte tillbaka på klubbmästerskapet 2002 igen. Kontrasten var stor men nu tog jag mig i kragen och presterade.
Att få komma i mål som 16:e man, precis före självaste Petter Northug var en stor lättnad. Att i kvartsfinal få stå där, mitt på stadion, höra allt jubel när mitt namn lästes upp är verkligen ett minne som är både obeskrivligt och oförglömligt. Detta komma jag alltid ha med mig. Tyvärr blev den urladdningen lite för stor och uppladdningen inte optimal. Jag gjorde en bra kvartsfinal, men loppet blev både struligt och stökigt och jag nådde inte ända fram till en semifinalplats. Nära men ändå inte.

Jag har verkligen fått uppleva mycket under min karriär. Ett starkt minne är också tiden under VM. Att lyckas prestera när det varit som tuffast och samtidigt, under flera dagar få vara med, vara mitt i smeten, som en av huvudpersonerna, det var stort..
Mitt andra minne var i fjol på uppladdningen inför Tour de Ski i Lenzerheide. Vi bodde en vecka på ett superfint hotell mitt mellan Davos och Lenzerheide. Vi bara njöt av en värmande sol, mitt i december. God mat, inga måsten, bara uppladdning inför Touren. Man kunde ta dagarna som de kom och man hade ett otroligt trevligt gäng runtom sig.

Men vad händer nu?
Min plan är att dels börja plugga juridik, dels ta mig till Stockholm och dels konsulta i träning och skidteknik. Jag skall också bygga om min hemsida så att den fullt ut beskriver mitt upplägg för alla som vill och behöver hjälp med träning i allmänhet och bli bättre skidåkare i synnerhet.
Detta är något jag verkligen brinner för och något jag både är duktig på och är utbildad för.
Även om Östersund är en fantastisk stad så är jag en storstadsmänniska. Jag trivs verkligen med människor omkring mig. Ni förstår säkert hur bra jag mådde under VM…

Men jag har ju självklart inte gjort den här resan själv. Många säger ”ingen nämnd, ingen glömd”.
Jag vill verkligen nämna några av de personer som betytt lite extra för mig, på ett eller annat sätt.
Tack till:
* Min familj; pappa Jan, mamma Saila och storebror Oscar Quicklund.
* Nuvarande tränare; Joakim Abrahamsson,
* U-lagstränare; Fredrik Uusitalo,
* F.d. landslagstränare; Mats Larsson
* Skidgymnasietränare; Bengt Stattin
* Sportchef ÖSK; Magnar Dalen

Sponsorer:
* Simon Caprini; Rossignol.
* Malin Andersson; Craft Sverige.
* Christian Nordhaus; Leki.
* Patrik Olsson; Lillsport.
* Lars-Åke Blom; Alpina.
* Gunilla, Rolf, Jonas och Maria; Autotjänst-Laitis i Östersund
* Catharina Sundqvist.
* Lars Nordin, Janne Nordin; Nordins El i Östersund
* Tinna och Markus; Brugge skogstjänst.
* Leif Berglund; Octowood I Kälarne
* Marcus Johansson; BJ Sport.

Träningsvänner i ur och skur:
* Calle Halfvarsson; Landslagsåkare
* Simon Persson; Landslagsåkare.
* Anders Södergren; Landslagsåkare.
* Anton Lindblad; Landslagsåkare.
* Oskar Kardin; ÖSK
* Jonathan Thoresson; ÖSK.

Övrigt tack till:
* Nils Marius Otterstad; Team Santander.
* Bröderna Aukland; Åkare i Team Santander
* Robbin Duvilard; Fransk landslagsåkare.
* Sami Jauhojärvi; Finsk landslagsåkare.
* Mikael Jonasson; Ledare i ÖSK.
* Lasse Jonsson; Fischer.
* Robbin Grönstedt

Förebilder:
* Petter Northug
* Per Elofsson
* Mathias Fredriksson
* Johan Olsson
* Charlotte Kalla
* Nikita Kriukov

Meriter:
* 17:e sprint prolog i VM Falun 2015
* 23:a sprint totalt i VM Falun 2015
* Bronsmedalj i seniorsprint 2016
* 8 JSM-guld totalt 2010-2012 (rekord i antal guld på ett SM, 6)
* ca 35 världscupstarter
* Två pallplatser skandinavisk cup, sprint och distans
* 15:e i världscupen sprint 2015
* 17:e i världscupen sprint 2016
* 28:a i världscupen 10km 2016
* Yngste herre någonsin att genomföra hela Tour de Ski 2013
* USM silver 7.5km 2008
* USM guld stafett 2007 och 2008

Kommentera