DCIM100GOPRO

Den 7/11 skrev undertecknad en text om att längdskidåkningen lider av rädsla för att, i varje fall som det verkar, följa sina egna regler och diskvalificera åkare när de bryter mot dessa. Texten handlade om det som fått stå som måltavla för detta mönster, nämligen otillåten skejting under klassiska lopp.

Under helgen drog skidsäsongen 2015/2016 igång med tävlingar ibland annat Beitostölen i Norge. Kanske hade arrangörerna och framförallt domarna läst texten om att våga vara hårdare i bedömningen för redan under fredagens inledningstävlingar över 10 och 15 km i klassisk stil diskades tre åkare. Skämt åsido så hade man från internationella förbundets sida kommit med förvarningar om att man under den nyligen påbörjade säsongen skulle vara hårdare i just bedömningen av klassisk stil och det märktes verkligen när man diskar den solklara vinnaren Martin Johnsrud Sundby och tre andra för att de tagit otillåtna skejtskär, alla på samma ställe. En positiv och förtroendeingivande handling av domarna som visar att man respekterar regler och inte gör skillnad på folk och folk. Något som man dessvärre har gett sken åt under tidigare säsonger. Som en liten fotnot ska det dock tilläggas att Sundby självklart hade vunnit ändå, även om han inte tryckt till med ytterskidan i den aktuella kurvan. Han är i nuläget ett nivå bättre än konkurrenterna.

Nu till dagens reflektion. Varför har diskussionerna om ”tjuvskejt” ens blivit en debatt? Vad är det som har lett till att skidvärlden efter i princip varenda tävling i klassisk stil, framförallt i långloppscupen Ski Classics, beskyller flera åkare för att ha använt sig av otillåten teknik?

Förmodligen finns det flera svar på frågan. Det som ägnas mest uppmärksamhet här är den stilutveckling som har ägt rum sedan första halvan av 1900-talet. Om man tittar på bilder från de första Vasaloppen under 1920-talet så hade man oftast endast ett spår att åka i. Det spåret gick ofta rakt ut i skogen med lös snö direkt på sidorna. Hade man på den tiden försökt skejta hade man fastnat med skidan och ramlat. Att åka med skidorna rakt fram var med andra ord det enda sättet som var praktiskt möjligt.

I takt med att tiden går utvecklades vår idrott. Under 1950-talet var det, åtminstone under de stora tävlingarna, betydligt mer hårdpackade spår även om det naturligtvis inte är i närheten av dagens ”betongspår”. Går man ytterligare 10 år framåt och ser på videoupptagning från femmilen under OS i Innsbruck 1964 kan man se Sixten Järnberg ta något som liknade skejtskär under upploppet.

Under 1970-talet började amerikanen Bill Koch att ”enbenskejta” och jag vill påstå att det är här som dagens problem grundar sig. Längdskidåkning börjar nu att dela upp sig två olika stilarter. Det kommer dock dröja slutet av 1980-talet innan man helt delar upp det i klassisk stil och fristil. Dessutom avgörs tävlingarna härifrån och framåt på spår som är så pass väl preparerade så att det går snabbare att åka med skidorna lätt i sidled, alltså skridskoskär. Skidåkningen har numer två stilarter att ta hänsyn till.

Här är problemet som vi brottas med idag och kanske också börjar besegra. Enligt mig beror oviljan att diskvalificera vi hittills sett på att det finns en ovana att diskvalificera för brott mot stilart. Skidåkare har diskvalificerats under alla tider men då har det exempelvis handlat om otillåtet skidbyte, som under Vasaloppet 1982. Nu ställs domarna inför andra typer av regelbrott men det handlar alltså om stilartsbrott.

Under många år har man från domarhåll legat efter och därför växte problemet till de nivåer mans sett hittills. Hade man redan på 1980-talet börjat diska folk tror jag inte att vi hade pratat om tjuvskejt idag och då hade kanske stilindelningen varit än tydligare än vad den är idag. För att använda simning som exempel igen så ska det nämnas att simsättet fjärilsim utvecklats från bröstsim. De har samma ursprung men genom stilartsbestämning har de tagit olika riktningar. Kanske är det just det vi ser början av nu inom längdåkning, även om det kanske borde börjat redan för 25 år sedan. Vad detta leder till går bara att spekulera i. En möjlighet är dock att vi får en tredje stilart. Stilarten stakning, särskild från klassisk skidåkning.

3 KOMMENTARER

  1. Gud bevare oss för stakning som en tredje tävlingsgren inom skidsporten. Men det som nu sker är att den klassiska stilen är på väg ut när eliten nu klarar att staka även de hårdaste banor. Min uppfattning är att därmed är också skidåkningen som en breddsport på väg ut och med det följer ett minskat intresse över huvud taget. När bara antalet timmar på gymmet och skickligheten hos vallateamen blir det som avgör vem som segrar blir skidåkning ointressant. Det borde vara i allas intresse att försöka hitta vägar för att bibehålla den klassiska diagonalåkningen. Vägen att göra banorna ännu hårdare är lönlös, stakarna kommer att klara detta. Att på något sätt förbjuda stakåkning är inte heller en framkomlig väg då stakning alltid är en naturlig del av den klassiska åkningen där terrängen så medger. Mitt förslag är att minska den tillåtna längden på stavarna. Jag vet inte vilken längd som är den optimala men kanske max 2/3 av kroppslängden är i närheten. Då är det fortfarande möjligt att diagonala naturligt men det blir inte möjligt att få ut tillräckligt med kraft till att bara staka.
    Men det viktiga är att skidintresserade och förbund tar tag i frågan för att rädda den klassiska skidåkningen från stakeländet.
    Gunnar W

    • Jag förstår hur du tänker och jag är den förste att hålla med dig om att det vore väldigt tråkigt om den riktiga klassiska skidåkningen försvann. Samtidigt går det inte att stoppa utvecklingen. Se hur det gick med försöken att stoppa skejten på 80-talet. Samtidigt, under samma decennium bestämdes det också att stavarna inte får vara längre än åkaren efter Gunde Svans cup med en lång stav. Intressant tanke med att begränsa stavlängden.

  2. Man skulle kunna ha en regel som säger att man måste använda det dragna spåret (spåren) i klassisk åkning. Många väljer i dag att staka utanför spåret med större risk för otillåtna skateskär. Oftast går det lättare vid sidan om spåret, men måste man stå i spåret så kanske man inte tjänar lika mycket på att åka med blanka skidor i alla fören. Där det ej är dragna spår i skarpa kurvor, skulle man på valfritt sätt ta sig runt kurvan. När jag menar att man måste stå i draget spåret så får man givetvis byta spår eller åka vid sidan om spåret när man kör om någon, sedan hoppar man in i spåret omedelbart efteråt. Regelbundna spårbyten är ju som bekant inte tillåtet. På detta sätt blir det enklare att bedöma för funktionärerna. Saxbackarna gäller som nu att skidorna ej får glida vid saxning. På detta sätt tror jag inte att stakningen försvinner helt och hoppas heller inte detta, men det blir lättare att bedöma vad som är klassisk åkning.

    Tommy Lieback

Kommentera